Romarbrevet 15

1 Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag.

Ko ia ko kitautolu ʻoku mālohi ʻoku totonu ke tau kātaki ʻae ngaahi vaivai ʻoe vaivai, pea ʻoua naʻa fakafiemālie kiate kitautolu pē.

2 Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse.

Ke tau taki taha fakafiemālie kotoa pē ki hono kaungāʻapi, ke lelei ai mo langa hake ai ia.

3 Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom skedde såsom det är skrivet: "Dina smädares smädelser hava fallit över mig."

He naʻe ʻikai fakafiemālie ʻa Kalaisi ʻe ia; kae hangē ko ia kuo tohi, “Ko e ngaahi manuki ʻanautolu naʻe manukiʻi koe, naʻe tō kiate au.”

4 Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.

He ko e ngaahi meʻa kotoa pē naʻe tohi ʻi muʻa, naʻe tohi ko hotau akonaki, koeʻuhi ko e meʻa ʻi he faʻa kātaki mo e fakafiemālie ʻoe ngaahi tohi, ketau maʻu ai ʻae ʻamanaki lelei.

5 Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,

Pea ko eni, ke tuku kiate kimoutolu ʻe he ʻOtua ʻoe faʻa kātaki mo e fiemālie, ke mou felototatauʻaki pē kiate kimoutolu ʻo tatau mo Kalaisi Sisu:

6 så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.

Koeʻuhi ke mou loto taha pē, mo ngutu taha pē, ʻi he fakamālō ki he ʻOtua, ʻio, ko e Tamai ʻa hotau ʻEiki ko Sisu Kalaisi.

7 Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.

Ko ia ke mou femāʻuaki ʻakimoutolu taki taha, ʻo hangē ko e maʻu foki ʻe Kalaisi ʻakitautolu ke ongoongolelei ai ʻae ʻOtua.

8 Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;

Pea ko eni, ʻoku ou fakahā ko e tamaioʻeiki ʻa Sisu Kalaisi ʻoe kamu, koeʻuhi ko e moʻoni ʻoe ʻOtua, ke fokotuʻumaʻu ʻae ngaahi talaʻofa [naʻe fai ]ki he ngaahi tamai:

9 hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets skull. Så är ock skrivet: "Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn."

Pea koeʻuhi ke fakamālō ki he ʻOtua ʻae ngaahi Senitaile koeʻuhi ko ʻene ʻaloʻofa; ʻo hangē ko ia kuo tohi, “Ko e meʻa ko ia te u fakaongolelei ai koe ʻi he ngaahi Senitaile, ʻo hiva ki ho huafa.”

10 Och åter heter det: "Jublen, I hedningar, med hans folk";

Pea toe pehē ʻe ia, “Ke fiefia ʻakimoutolu ʻae ngaahi Senitaile, fakataha mo hono kakai.”

11 så ock: "Loven Herren, alla hedningar, ja, honom prise alla folk."

Pea toe pehē, “Fakafetaʻi ki he ʻEiki ʻakimoutolu ʻae ngaahi Senitaile kotoa pē: fakaongolelei ia, ʻakimoutolu ʻae kakai kotoa pē.”

12 Så säger ock Esaias: "Telningen från Jessais rot skall komma, ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på honom skola hedningarna hoppas."

Pea toe lea ʻa ʻIsaia, “ʻE ai ha aka ʻo Sese, pea ʻe tupu hake ia ke pule ki he kakai Senitaile; ʻe ʻamanaki lelei ʻae kakai Senitaile kiate ia.”

13 Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.

Pea ko eni, [ʻofa ]ke fakafonu ʻakimoutolu ʻe he ʻOtua ʻoe ʻamanaki lelei, ʻaki ʻae fiefia mo e melino ʻi he tui, koeʻuhi ke mou mohu ʻamanaki lelei, ʻi he mālohi ʻoe Laumālie Māʻoniʻoni.

14 Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl att förmana varandra.

Pea ko au foki, ʻoku ou ʻilo pau kiate kimoutolu, ko hoku kāinga, kuo fonu ʻakimoutolu foki ʻi he angalelei, kuo fakapito ʻakimoutolu ʻi he ʻilo kotoa pē, mo e mafai foki ke fetokoniʻaki ʻakimoutolu.

15 Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som har blivit mig given av Gud:

Ka kuo u tohi mālohi atu nai kiate kimoutolu, ʻe kāinga, koeʻuhi ke fakamanatuʻi ʻakimoutolu, ko e meʻa ʻi he ʻofa ʻaia kuo foaki kiate au ʻe he ʻOtua,

16 att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt offer, helgat i den helige Ande.

Koeʻuhi ke u hoko ai ko e faifekau ʻa Sisu Kalaisi ki he kakai Senitaile, ʻo tauhi ʻae ongoongolelei ʻae ʻOtua, koeʻuhi ke ʻaonga hono feilaulau ʻaki ʻoe ngaahi Senitaile, kuo fakamāʻoniʻoniʻi ʻe he Laumālie Māʻoniʻoni.

17 Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud.

Ko ia ʻoku ou maʻu ʻaia ke u fakamālō ai ʻia Sisu Kalaisi, ʻi he ngaahi meʻa ko ia ʻoku kau ki he ʻOtua.

18 Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning,

He ʻoku ʻikai te u faʻa lea ki he ngaahi meʻa ko ia naʻe ʻikai fai ʻe Kalaisi ʻiate au, ke fakatalangofua ʻae ngaahi Senitaile, ʻi he lea mo e ngāue,

19 genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus.

‌ʻI he ngaahi mana lahi mo fakaofo, ʻi he mālohi ʻoe Laumālie ʻoe ʻOtua; pea kuo ʻaonga ʻeku malangaʻaki ʻae ongoongolelei ʻa Kalaisi, ʻo fai mei Selūsalema, ʻo fakatakamilo ʻo aʻu ki Ililekomi.

20 Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval;

‌ʻIo, naʻe pehē ʻeku feinga ke malangaʻaki ʻae ongoongolelei, ʻikai ʻi he potu kuo huaʻaki ai ʻa kalaisi, telia naʻaku fokotuʻu ʻoha tangata kehe.

21 utan så har skett, som skrivet är: "De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå."

Kae hangē ko ia kuo tohi, “Ko kinautolu naʻe ʻikai leaʻaki ia ki ai, te nau mamata: pea ko kinautolu naʻe ʻikai fanongo, te nau ʻilo.”

22 Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder.

Ko ia ko e meʻa ko ia foki kuo lahi ʻene taʻofi au, pea kuo ʻikai ai te u ʻalu atu kiate kimoutolu.

23 Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder,

Ka ko eni, ʻoku ʻikai kei toe haʻaku potu ʻi he ngaahi fonua ni, pea ʻi heʻeku holi lahi ʻi he ngaahi taʻu lahi ke u ʻalu atu kiate kimoutolu;

24 vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad.

‌ʻOka hoko hoku fononga, pea ke mou moimoiʻi au ʻi hoku fononga, ʻoka hili ʻeku maʻu ʻae fiemālie siʻi ʻiate kimoutolu.

25 Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.

Ka ko eni, ʻoku ou ʻalu ki Selūsalema, ke tokoni ki he kāinga māʻoniʻoni.

26 Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom.

He naʻe lelei kiate kinautolu ʻo Masitōnia mo ʻAkeia ke fai ʻae tānaki koloa maʻae kāinga māʻoniʻoni ʻoku masiva ʻi Selūsalema.

27 Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda. --

Kuo nau fai loto lelei eni; pea ko honau kau fai totongi totonu ʻakinautolu. He kapau kuo fakakau ʻae Senitaile ke maʻu ʻenau ngaahi meʻa fakalaumālie, ko ʻenau ngāue totonu ia ke tokoni ʻaki ʻakinautolu ʻae ngaahi meʻa fakamaama.

28 När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad.

Ko ia ka hili ʻeku fai eni, pea u fakamaʻu kiate kinautolu ʻae fua ni, te u ʻalu atu ʻiate kimoutolu ki Sepeini.

29 Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått.

Pea ʻoku ou ʻilo, ʻo kau ka aʻu atu kiate kimoutolu, te u ʻalu atu ʻi hono fonu ʻoe tāpuaki ʻoe ongoongolelei ʻo Kalaisi.

30 Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud,

Pea ko eni, ʻoku ou kole kiate kimoutolu, ʻe kāinga, koeʻuhi ko hotau ʻEiki ko Sisu Kalaisi, pea koeʻuhi ko e ʻofa ʻoe Laumālie, ke mou fekuki mo au ʻi hoʻomou ngaahi lotu ki he ʻOtua koeʻuhi ko au;

31 att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga.

Koeʻuhi ke fakahaofi au meiate kinautolu ʻi Siutea ʻoku talangataʻa; pea koeʻuhi ko ʻeku ngāue ki Selūsalema, ke ʻaonga ia ki he kāinga māʻoniʻoni;

32 Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder.

Pea koeʻuhi ke u aʻu atu kiate kimoutolu ʻi he fiefia ʻi he finangalo ʻoe ʻOtua, pea ke fakafiemālieʻi au mo kimoutolu.

33 Fridens Gud vare med eder alla. Amen.

Pea ko eni, ke ʻiate kimoutolu kotoa pē ʻae ʻOtua ʻoe melino. ʻEmeni