Psaltaren 94
1 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.
Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.
2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.
3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;
4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?
5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.
6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.
Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;
7 Och de säga: "HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke."
Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.
8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?
Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?
9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?
10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?
Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.
11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.
Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.
12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,
Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag;
13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.
14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.
15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.
16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?
Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?
17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.
Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.
18 När jag tänkte: "Min fot vacklar", då stödde mig din når, o HERRE:
Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig.
19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.
Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.
20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,
Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.
21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.
22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.
23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem.
