Psaltaren 90

1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: "Vänden åter, I människors barn."

Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.

Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;

Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.

Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.

Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?

Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.

Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.

Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.

Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.

Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.