Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Gospode Bože, spasitelju moj, danju vièem i noæu pred tobom.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Nek izaðe preda te molitva moja, prigni uho svoje k jauku mojemu;
Jer je duša moja puna jada, i život se moj primaèe paklu. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Izjednaèih se s onima koji u grob odlaze, postadoh kao èovjek bez sile,
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Kao meðu mrtve baèen, kao ubijeni, koji leže u grobu, kojih se više ne sjeæaš, i koji su od ruke tvoje daleko.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Metnuo si me u jamu najdonju, u tamu, u bezdanu.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Oteža mi gnjev tvoj, i svima valima svojim udaraš me.
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Udaljio si od mene poznanike moje, njima si me omrazio; zatvoren sam, i ne mogu izaæi.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Oko moje usahnu od jada, vièem te, Gospode, vas dan, pružam k tebi ruke svoje.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Eda li æeš na mrtvima èiniti èudesa? ili æe mrtvi ustati i tebe slaviti?
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Eda li æe se u grobu pripovijedati milost tvoja, i istina tvoja u truhljenju?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Eda li æe u tami poznati èudesa tvoja, i pravdu tvoju gdje se sve zaboravlja?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Ali ja, Gospode, k tebi vièem, i jutrom molitva moja sreta te.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Zašto, Gospode, odbacuješ dušu moju, i odvraæaš lice svoje od mene?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Muèim se i izdišem od udaraca, podnosim strahote tvoje, bez nadanja sam.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Gnjev tvoj stiže me, strahote tvoje razdiru me.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Optjeèu me svaki dan kao voda, stežu me otsvuda.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Udaljio si od mene druga i prijatelja; poznanici moji sakrili su se u mrak.
