Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
En sang; en salme av Korahs barn; til sangmesteren; efter Mahalat leannot; en læresalme av Heman, esrahitten. Herre, min frelses Gud! Om dagen og om natten roper jeg for dig.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
La min bønn komme for ditt åsyn, bøi ditt øre til mitt klagerop!
For min sjel er mett av ulykker, og mitt liv er kommet nær til dødsriket. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Jeg aktes like med dem som farer ned i hulen; jeg er som en mann uten kraft,
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
frigitt som en av de døde, lik de ihjelslagne som ligger i graven, som du ikke mere kommer i hu, fordi de er skilt fra din hånd.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Du har lagt mig i dypenes hule, på mørke steder, i avgrunner.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Din vrede tynger på mig, og med alle dine bølger trenger du mig. (Sela)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Du har drevet mine kjenninger langt bort fra mig, du har gjort mig vederstyggelig for dem; jeg er stengt inne og kommer ikke ut.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Mitt øie er vansmektet av elendighet; jeg har påkalt dig, Herre, hver dag, jeg har utbredt mine hender til dig.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Mon du gjør undergjerninger for de døde, eller mon dødninger står op og priser dig? (Sela)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Mon der fortelles i graven om din miskunnhet, i avgrunnen om din trofasthet?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Mon din undergjerning blir kjent i mørket, og din rettferdighet i glemselens land?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Men jeg roper til dig, Herre, og om morgenen kommer min bønn dig i møte.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Hvorfor, Herre, forkaster du min sjel? Hvorfor skjuler du ditt åsyn for mig?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Elendig er jeg og døende fra ungdommen av; jeg bærer dine redsler, jeg må fortvile.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Din vredes luer har gått over mig, dine redsler har tilintetgjort mig.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
De har omgitt mig som vann hele dagen, de har omringet mig alle sammen.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Du har drevet venn og næste langt bort fra mig; mine kjenninger er det mørke sted.
