Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Ra Anumzana naza nehunka nagu'ma nevazina Anumzanimoka, masare'ene haninena Kagri kavuga nunamuna nehue.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Nunamuma nehua nunamu keni'a nentahinka, naza huogu'ma krafagema nehuana antahinaminka naza huo.
Na'ankure nomanizanifina hazenke zamo'a avineteno, navareno fri vahe kuma tava'onte nevie. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Fri'zage'zama matipima ome asenezmantaza vahekna hu'noe. Nagra hanaveni'a omane vahe kna hu'noe.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Zamagra fri vahe amu'nompi natrazage'na, fri' vahe'ma matipima asentegeno'ma maseankna hu'na mase'noe. Ana hugenka Kagra kazana antenka kegava huonante natranke'na haviza hu'noe.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Kagra amefenkame tami'nea kerimofona aro'are, hanintirima hu'nefi natre'nane.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Krimpama ahezamo'a narentrako huno urami'ne. Hagerimo'ma hiaza hunka rugnafu knafu hunka naherava he'nane.
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Roneni'aramina nagritetira renatitranke'za vu'za e'za nehu'za zamago atenante'naze. Nagra frekani'a omanege'na krifu ahente'na manue.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Knazama eri'na zavi'ma atoazamo'a, navunumo'a navua resuhie. Mago mago knafina Ra Anumzamokama nazama hanankura kantahinegoe. Kasunku'ma hunantenka nazama hanankura kagritega nazana erisga nehue.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Kagra kagu'vazana hunka fri'nea vahera aza nehampi? Fri'naza vahe'mo'za fri'nazafintira oti'za zagamera hu'za kagia ahentesga hugahazafi?
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Frizage'zama matipima asezmante'naza vahe'mo'za vagaore kavesizanka'agura huamara hugahazafi? Huge keka'ama avaririnka hugahuema hu'nana zama nehana kavukva zankura keonke zamo'ma havizama hu'nefina huama hugahazafi?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Kaguvazama zama hu'nana zantamina hanimpina ke'za antahi'za hugahazafi? Hifi frizage'za vahe'mo'zama zamage'ma akanizmantaza vahe'mo'za fatgo kavukva zankura keaga huge antahigamige hugahazafi?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Hianagi Ra Anumzamoka naza huogu kagritega krafagea nehue. Maka nanterana kagritega nunamuna nehue.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Ra Anumzamoka nahigenka nenatrenka, kavugosa rukrahera hunka kamefira hunenamine?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Osi'ma mani'noregati'ma knazama eri'na e'noa zamo'a, kri eri'na fri'za hue. Kagra nazeri koro'ma hu' zanke hanke'na, rama'a knazampi mani'na oe.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Krimpa ahe'zamo'a ti hageankna huno narefi netegeno, nazeri namanoma vazina zamo'a nazeri haviza nehie.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Nanteranteti'ma agafama huteno tima hageno refite'nanteankna huno korozamo'a narefite'ne.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Ronenine navesimanentoa vahetaminena nagripintira zamavare hana hu'nane. Ana hankeno hanimo'a, nagri arone ase'ne.
