Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Ein Lied. Ein Psalm, der Korachiten. Dem Musikmeister, nach “Krankheit”, zum Singen. Ein Maskil Hemans, des Esrachiten. Jahwe, mein Gott, tagsüber rufe ich um Hilfe, in der Nacht schreie ich vor dir.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Laß mein Gebet vor dich kommen, neige meinem Flehen dein Ohr!
Denn meine Seele ist mit Leiden gesättigt, und mein Leben ist der Unterwelt nahe. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Ich werde denen zugezählt, die in die Grube hinabfuhren; ich gleiche einem kraftlosen Manne.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Unter die Toten werde ich gerechnet, gleich Erschlagenen, die im Grabe liegen, deren du nicht mehr gedenkst, indem sie von deiner Hand geschieden sind.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Du hast mich in die unterste Grube gelegt, in dichte Finsternis, in große Tiefe.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Auf mir lastet dein Grimm, und alle deine Wogen drücken mich nieder. (Sela)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Du hast meine Bekannten von mir entfernt, hast mich zum Abscheu für sie gemacht; ich bin eingeschlossen und kann nicht hinauskommen.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Mein Auge verschmachtet vor Elend; ich rufe dich, Jahwe, an jedem Tage, ich breite meine Hände zu dir aus.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Wirst du an den Toten Wunder thun, oder werden die Schatten auferstehen, um dich zu preisen? (Sela)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Wird deine Gnade im Grabe verkündigt, deine Treue im Abgrund?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Werden deine Wunder in der Finsternis kund und deine Gerechtigkeit im Lande des Vergessens?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Ich aber schreie zu dir, Jahwe, und mein Gebet kommt des Morgens vor dich.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Warum verwirfst du, Jahwe, meine Seele, verbirgst vor mir dein Angesicht?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Ich bin elend und hinsterbend von Jugend auf; ich trage deine Schrecken, ich ermatte.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Deine Gluten sind über mich ergangen, deine Schrecken haben mich vernichtet.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Sie umgeben mich allezeit wie Wasser, umringen mich insgesamt.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Freunde und Gefährten hast du von mir entfernt; meine Bekannten sind Finsternis.
