Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Ein Gesang, ein Lied, von den Korachiten, auf den Siegesspender, eine Zugabe, bei Bußübungen, ein Lehrgedicht, von Heman, dem Ezrachiten. Du meines Heiles Gott, o Herr! Ich rufe Tag und Nacht zu Dir.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Es komme mein Gebet vor Dich! Und neige meinem Fleh'n Dein Ohr!
Denn meine Seele ist von Leiden voll gesättigt; der Unterwelt naht sich mein Leben. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Zu denen, die zur Grube fahren, zählt man mich; ich gleiche einem Manne ohne Kraft.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Wie Tote bin ich, bloß von allem, wie die Verblichenen, die im Grabe liegen, und deren Du nicht mehr gedenkst, und die Dir fernestehen.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Du stößt mich in die tiefste Grube, in Finsternis, in große Tiefen.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Dein Grimm liegt schwer auf mir; und Deine Fluten führst Du her. (Sela)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Und Du entfremdest mir die Freunde; zum Ekel machst Du mich für sie. Ich liege eingekerkert und darf nimmer ausgehn.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Matt ist mein Auge mir vom Leiden. Ich rufe täglich, Herr, Dich an und breite meine Hände nach Dir aus:
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
"Wirst Du an Taten Wunder tun? Und stehen Schatten auf, Dir Dank zu sagen? (Sela)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Rühmt man im Grabe Deine Liebe und Deine Treue in der Unterwelt?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Wird in der Finsternis Dein unvergleichlich Wesen kundgetan und Deine Liebe in dem Lande der Vergessenheit?"
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
So schreie ich, o Herr, zu Dir; vor Dich dringt in der Frühe mein Gebet.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Warum verschmähst Du meine Seele, Herr, verbirgst vor mir Dein Angesicht?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
So elend bin ich, von der Jugendzeit an sterbend, und wortlos Deine Schrecken tragend.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Mich überfallen Deine Zornesgluten, und Deine Schrecknisse vernichten mich,
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
umfluten täglich mich wie Wasser, umschließen mich zumal.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Du nimmst mir meine Freunde und Gefährten weg, und meine Liebsten sind entschwunden.
