Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
“A psalm of the sons of Korah. For the leader of the music. Upon wind instruments. A psalm of Heman, the Ezrahite.” O LORD, God of my salvation! To thee do I cry by day, And by night is my prayer before thee!
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Let my supplication come before thee; Incline thine ear to my cry!
For my soul is full of misery, And my life draweth near to the underworld. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
I am counted with those who are going down to the pit; I am like one who hath no strength.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
I am left to myself among the dead, Like the slain who lie in the grave, Whom thou no more rememberest, And who are cut off from thy [[protecting]] hand.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Thou hast placed me in a deep pit, In a dark and deep abyss.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Thy wrath presseth hard upon me, And thou afflictest me with all thy waves! (Pause)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Thou hast put mine acquaintances far from me, Yea, thou hast made me their abhorrence: I am shut up, and cannot go forth.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Mine eyes languish by reason of my affliction. I call upon thee daily, O LORD! To thee do I stretch out my hands!
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Canst thou show wonders to the dead? Shall the dead arise, and praise thee? (Pause)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Shall thy goodness be declared in the grave, Or thy faithfulness in the place of corruption?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Shall thy wonders be known in the dark, And thy justice in the land of forgetfulness?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
To thee do I cry, O LORD! In the morning doth my cry come before thee.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Why, O LORD! dost thou cast me off? Why hidest thou thy face from me?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
I have been afflicted and languishing from my youth; I suffer thy terrors, and am distracted.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Thy fierce wrath overwhelmeth me; Thy terrors utterly destroy me.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
They surround me daily like water; They compass me about together.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Lover and friend hast thou put far from me; My acquaintances are withdrawn from my sight.
