Psaltaren 81

1 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf. Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.

Ki he Takimuʻa ʻi he Kitita, ko e Saame ʻa ʻAsafi. Hiva kalanga ki he ʻOtua ko hotau mālohi, kalanga fakafiefia ki he ʻOtua ʻo Sēkope.

2 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.

Toʻo mai ʻae saame, pea ʻomi ʻae kihiʻi lali, mo e haʻape mālie mo e saliteli.

3 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.

Ifi mālohi ʻae meʻa lea ʻi he māhina foʻou, ʻi he ʻaho kuo tuʻutuʻuni, ʻi hotau ʻaho kātoanga mamalu.

4 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.

He ko e fekau eni ki ʻIsileli, mo e fono ʻae ʻOtua ʻo Sēkope.

5 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:

Naʻa ne tuʻutuʻuni eni ʻia Siosefa ko e fakamoʻoni, ʻi heʻene ʻalu atu ʻi he fonua ko ʻIsipite: ʻaia naʻaku fanongo ai ki he lea naʻe ʻikai te u ʻiloa.

6 "Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.

“Naʻaku hiki ʻae kavenga mei hono uma: naʻe hao hono nima mei he ngaahi kato.

7 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. (Sela)

Naʻa ke ui ʻi he mamahi, pea ne u fakamoʻui koe: naʻaku talia koe ʻi he potu lilo ʻoe mana: ne u ʻahiʻahiʻi koe ʻi he vai ʻo Melipa. (Sila)

8 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!

Fanongo, ʻE hoku kakai, pea te u fakapapau kiate koe: ʻE ʻIsileli, kapau te ke tokanga mai kiate au;

9 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.

‌ʻOua naʻa fokotuʻu ha ʻotua foʻou kiate koe: pea ʻe ʻikai te ke hū ki ha ʻotua foʻou.

10 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

Ko au Sihova ko ho ʻOtua, naʻaku ʻomi koe mei he fonua ko ʻIsipite: fakamanga ho ngutu ke lahi, pea te u fakafonu ia.

11 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.

“Ka naʻe ʻikai fie tokanga ʻa hoku kakai ki hoku leʻo; pea naʻe ʻikai manako ʻa ʻIsileli kiate au.

12 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.

Ko ia ne u fakatukutukuʻi ai ʻakinautolu ki he holi kovi ʻa honau loto: pea naʻa nau ʻaʻeva ʻi heʻenau ngaahi filioʻi.

13 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!

‌ʻAmusiaange ʻeau kuo tokanga ʻa hoku kakai kiate au, pea ʻeveʻeva ʻa ʻIsileli ʻi hoku ngaahi hala!

14 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.

Pehē, kuo u fakavaivaiʻi leva honau ngaahi fili, ʻo mafao atu hoku nima ki honau kau fakamamahi.

15 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.

Pea ko e kau fehiʻa kia Sihova kuo nau fakavaivai ʻakinautolu kiate ia: ka ʻe tolonga ʻo taʻengata honau ngaahi ʻaho.

16 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig."

Kuo ne fafanga foki ʻakinautolu ʻaki ʻae uite mātuʻaki lelei: pea u fakamākona ʻaki ʻakinautolu ʻae hone mei he maka.”