Psaltaren 81
1 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf. Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.
To the Chief Musician. On "the Gittith." Asaph’s. Shout ye for joy, unto God our strength, Sound the note of triumph, to the God of Jacob;
2 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
Raise a melody, and strike the timbrel, The lyre so sweet, with the harp:
3 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.
Blow, at the new moon, the horn, At the full moon, for the day of our sacred festival:
4 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.
For, a statute to Israel, it is, A regulation, by the God of Jacob;
5 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:
A testimony in Joseph, he appointed it, When he went forth over the land of Egypt: A language I liked not, used I to hear;
6 "Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
I took away, from the burden, his shoulder, his hands, from the clay, were set free.
7 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. (Sela)
In distress, thou didst cry, and I delivered thee, —I answered thee, within a hiding-place of thunder, I proved thee by the waters of Meribah. (Selah)
8 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!
Hear, O my people, and I will adjure thee, O Israel, if thou wilt hearken unto me!
9 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
There shall not be, within thee, a foreign GOD, —Neither shalt thou bow down to a strange GOD:
10 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
I, Yahweh, am thy God, Who brought thee up out of the land of Egypt, —Open wide thy mouth, that I may fill it.
11 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.
But my people, hearkened not, unto my voice, Even, Israel, inclined not unto me.
12 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.
So then I let them go on in the stubbornness of their own heart, They might walk in their own counsels!
13 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!
If, my people, were hearkening unto me, [If, ] Israel, in my ways, would walk,
14 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.
Right soon, their foes, would I subdue, And, against their adversaries, would I turn my hand:
15 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
The haters of Yahweh, should come cringing unto him, Then let their own good time be age-abiding!
16 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig."
Then would he feed them from the marrow of the wheat, Yea, out of the rock—with honey, would I satisfy thee.
