Psaltaren 78
1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
Eine Betrachtung Asafs. / Vernimm, mein Volk, meine Lehre, / Neigt euer Ohr meines Mundes Reden!
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
Meinen Mund will ich öffnen zu Sprüchen, / Will aus der Vorzeit Rätsel verkünden.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
Was wir gehört und erfahren, / Was uns unsre Väter erzählt:
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
Wollen wir unsern Kindern nicht verhehlen, / Indem wir der Nachwelt erzählen / Jahwes Ruhmestaten und Macht / Und seine Wunder, die er getan.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
Er stellte ein Zeugnis in Jakob auf / Und gab ein Gesetz in Israel. / Unsern Vätern befahl er's an, / Daß sie ihre Kinder es lehrten.
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
Denn die Nachkommen sollen es kennenlernen: / Kinder, die noch sollen geboren werden, / Die sollen auch selbst auftreten / Und ihren Kindern davon erzählen,
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
Damit sie auf Gott ihr Vertrauen setzen, / Nicht vergessen der Taten Gottes / Und seine Gebote halten.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
Denn sie sollen nicht werden wie ihre Väter, / Ein störrig, widerspenstig Geschlecht, / Ein Geschlecht mit schwankendem Sinn, / Das nicht treu hielt an seinem Gott.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
Efraims Söhne, gerüstete Bogenschützen, / Kehrten um am Tage der Schlacht.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
Sie hielten nicht den Bund Elohims / Und wollten nicht wandeln nach seinem Gesetz.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
Sie vergaßen seiner großen Taten, / Seiner Wunder, die sie geschaut.
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
Vor ihren Vätern hatte er Wunder getan / In Ägyptenland, in Zoans Gefild.
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
Er teilte das Meer und führte sie durch / Und türmte die Wasser wie einen Damm.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
Er leitete sie durch die Wolke bei Tag / Und die ganze Nacht mit feurigem Licht.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
Er spaltete Felsen in der Wüste / Und tränkte sie reich mit Meeresflut.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
Er brachte Bäche hervor aus dem Fels, / Ließ Wasser wie Ströme fließen.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
Doch sündigten sie weiter gegen ihn, / Widerstrebten dem Höchsten im dürren Lande.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
In ihrem Herzen versuchten sie Gott / Und forderten Speise für ihr Gelüst.
19 Och de talade mot Gud, de sade: "Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
Sie redeten so wider Elohim: / Kann Gott einen Tisch in der Wüste decken?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?"
Er hat wohl den Fels geschlagen, daß Wasser floß / Und Bäche ergiebig strömten: / Doch vermag er auch Brot zu geben / Oder Fleisch zu verschaffen seinem Volk?"
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
Als Jahwe das hörte, ergrimmte er, / Und Feuer entbrannte in Jakob, / Auch Zorn stieg auf wider Israel.
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
Denn sie glaubten nicht an Elohim, / Auf seine Hilfe vertrauten sie nicht.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
Dennoch gebot er den Wolken droben, / Und des Himmels Türen öffnete er:
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
Er ließ Man auf sie regnen zur Speise / Und gab ihnen Himmelsbrot.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
Engelspeise aßen sie alle, / Zehrung sandte er ihnen in Fülle.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
Er ließ den Ostwind am Himmel wehn, / Führte durch seine Macht den Südwind herbei.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
Er ließ Fleisch auf sie regnen wie Staub / Und beschwingte Vögel wie Sand am Meer.
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
In ihr Lager ließ er sie fallen, / Rings um ihre Gezelte her.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
Da aßen sie, wurden übersatt / Und ihr Gelüst befriedigte er.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
Aber noch war ihre Lust nicht gestillt, / Noch war die Speise in ihrem Mund:
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
Da stieg Elohims Zorn wider sie auf — / Er streckte ihre Starken zu Boden, / Schlug nieder die Jünglinge Israels.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
Trotz alledem sündigten sie aber fort / Und glaubten an seine Wunder nicht.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
Drum ließ er ihre Tage schwinden in Nichts / Und ihre Jahre in jäher Hast.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
Wenn er sie tötete, suchten sie ihn, / Kehrten um und fragten nach Gott,
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
Gedachten, wie Elohim ihr Fels / Und Gott der Höchste ihr Retter sei.
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
Doch heuchelten sie ihm mit ihrem Mund, / Mit ihrer Zunge logen sie ihm.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
Ihr Herz war ihm nicht treu, / Sie hielten nicht fest an seinem Bund.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
Doch er war barmherzig, vergab die Schuld / Und vertilgte sie nicht. / Oft hielt er seinen Zorn zurück, / Ließ nicht seinen ganzen Grimm ergehn,
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
Sondern dachte daran: sie sind nur Fleisch, / Ein Hauch, der vergeht und nicht wiederkehrt.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
Wie oft widerstrebten sie ihm in der Wüste, / Betrübten sie ihn in der Öde!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
Immer wieder versuchten sie Gott, / Den Heiligen Israels kränkten sie.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
Sie gedachten nicht seiner Hand, / Auch nicht des Tages, da er sie erlöste von ihrem Dränger:
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
Als er in Ägypten Zeichen tat, / Seine Wunder in Zoans Gefild.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
Er wandelte ihre Ströme in Blut, / Daß sie ihr Wasser nicht trinken konnten.
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
Er sandte ihnen Bremsen, die sie fraßen, / Und Frösche, die sie verderbten.
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
Er gab ihr Gewächs den Nagern preis, / Den Heuschrecken ihrer Felder Ertrag.
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
Ihre Weinstöcke schlug er mit Hagel, / Ihre Maulbeerbäume mit Schlossen.
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
Dem Hagel lieferte er aus ihr Vieh / Und ihre Herden den Blitzen.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
Er sandte gegen sie seines Zornes Glut / Mit Ingrimm, Wüten und Angst: / Eine Schar verderbender Engel.
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
Er ließ seinem Zorne freien Lauf, / Bewahrte sie nicht vor dem Tode, / Sondern gab der Pest ihr Leben preis.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
Er schlug alle Erstgeburt in Ägypten, / Die erste Manneskraft in Hams Gezelt.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
Sein Volk aber ließ er wie Schafe ziehn / Und leitete sie in der Wüste wie eine Herde.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
Er führte sie sicher, daß sie nicht zagten; / Ihre Feinde aber bedeckte das Meer.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
Er brachte sie in sein heilig Gebiet, / Auf den Berg, den seine Rechte erworben.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
Völker trieb er vor ihnen aus, / Gab ihnen ihr Land zum Erbbesitz, / Und in ihren Zelten ließ er Israels Stämme wohnen.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
Doch sie versuchten und reizten Elohim den Höchsten, / Und seine Gebote hielten sie nicht.
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
Sondern wie ihre Väter wichen sie treulos ab, / Versagten wie ein trüglicher Bogen.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
Sie erzürnten ihn durch ihre Höhn, / Durch ihre Bilder reizten sie ihn.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
Das hörte Elohim und zürnte: / Er verwarf Israel ganz und gar.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
Er verließ die Wohnung in Silo, / Das Zelt, das er unter Menschen errichtet.
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
Er ließ seine Macht gefangennehmen / Und gab seinen Ruhm in des Feindes Hand.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
Er gab sein Volk dem Schwerte preis, / Und über sein Erbe zürnte er.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
Ihre Jünglinge fraß das Feuer, / Ihren Jungfraun ward kein Hochzeitslied.
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
Ihre Priester fielen durchs Schwert, / Und ihre Witwen weinten nicht.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
Da erwachte Adonái wie vom Schlaf, / Wie ein Held, dessen Mut der Wein gestärkt.
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
Er schlug seine Feinde zurück, / Tat ihnen ewige Schande an.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
Josefs Zelt verwarf er zwar, / Und Efraims Stamm erwählte er nicht.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
Sondern Judas Stamm erkor er, / Den Zionsberg, den er liebgewonnen.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
Er baute hochragend sein Heiligtum, / Wie die Erde, die er auf ewig gegründet.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
Er erwählte sich David, seinen Knecht, / Nahm ihn von den Hürden der Schafe.
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
Von den säugenden Schafen holte er ihn, / Daß er weide Jakob, sein Volk, / Und sein Erbteil Israel.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
Er weidete sie auch mit lauterm Sinn / Und führte sie klug mit seiner Hand.
