Psaltaren 77

1 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm. Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.

Azava dziesma, dziedātāju vadonim Jedutunam. Es saucu ar savu balsi uz Dievu un brēcu, es saucu uz Dievu, un Viņš klausās uz mani.

2 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.

Bēdu laikā es meklēju To Kungu, mana roka izstiepjas naktī un nenogurst, mana dvēsele negribās būt iepriecināma.

3 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)

Kad es Dievu pieminu, tad es nopūšos; kad es apdomāju, tad mana sirds bēdājās. (Sela)

4 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.

Tu turi nomodā manas acis es esmu tā izmisis, ka nespēju runāt.

5 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.

Es pieminu vecos laikus, senos gadus,

6 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

Es atminu savu dziesmu naktī, mana sirds ir domu pilna, mans gars meklē gaismu.

7 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?

Vai tad Tas Kungs atstums mūžīgi un vairs nebūs žēlīgs?

8 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?

Vai tad Viņa žēlastība mitēsies mūžam? Vai tā solīšana pagalam uz bērnu bērniem?

9 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)

Vai tad Dievs ir aizmirsis žēlot? Vai Viņš aizslēdzis dusmībā Savu sirds žēlastību? (Sela)

10 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.

Tad es saku: tās ir manas bēdas; tā Visuaugstākā labā roka to var nogriezt.

11 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;

Es pieminu Tā Kunga darbus, es tiešām pieminu Tavus brīnumus no veciem laikiem.

12 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.

Es pārdomāju visus Tavus darbus un pieminu, ko Tu dari.

13 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?

Ak Dievs, Tavs ceļš ir svēts; kur ir tāds liels Dievs, kā Tu, Dievs?

14 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.

Tu esi tas stiprais Dievs, kas brīnumus dara; Savu spēku Tu esi darījis zināmu tautu starpā.

15 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)

Savus ļaudis Tu esi atpestījis ar stipru elkoni, Jēkaba un Jāzepa bērnus. (Sela)

16 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.

Ūdeņi Tevi redzēja, ak Dievs! ūdeņi Tevi redzēja un drebēja, pat dziļumi trīcēja.

17 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.

Biezie padebeši izgāza ūdeņus, augstie padebeši izlaida pērkonus, un Tavas bultas šaudījās.

18 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.

Tavi pērkoni rūca viesulī, zibeņi apspulgoja zemi, zeme trīcēja un drebēja.

19 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.

Tavs ceļš bija jūrā un Tavs gājums dziļos ūdeņos, un Tavas pēdas nebija manāmas.

20 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.

Tu vadīji Savus ļaudis kā avju pulku caur Mozu un Āronu.