Psaltaren 77
1 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm. Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
Ég ákalla Drottin. Ég hrópa og kalla til hans. Ó, að hann vildi hlusta!
2 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
Ég er í miklum vanda og þarfnast mjög hjálpar hans. Alla nóttina er ég á bæn, ég lyfti höndum til himins, – ég bið og bið. Ég mun ekki eiga glaðan dag fyrr en Drottinn hefur hjálpað mér.
3 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)
Ég hugsa um Guð, mikið þrái ég hjálp hans!
4 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
Drottinn, mér mun ekki koma dúr á auga fyrr en þú hefur hjálpað mér. Ég er við það að gefast upp, jafnvel bænin er mér erfið.
5 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
Góðar minningar liðinna ára leita sífellt á huga minn.
6 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
Þá sungum við gleðiljóð langt fram á kvöld! Ég velti þessu fyrir mér, íhuga hve allt hefur breyst.
7 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
Hefur Drottinn hafnað mér fyrir fullt og allt? Mun hann ekki miskunna mér framar?
8 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
Elskar hann mig ekki lengur og er umhyggja hans búin fyrir fullt og allt? Gekk hann á bak orða sinna?
9 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)
Gleymdi hann miskunn sinni við mig, vesalinginn? Hefur hann í reiðikasti lokað dyrum kærleika síns?
10 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
„Þetta eru örlög mín, “sagði ég, „blessun Guðs hefur snúist í bölvun.“
11 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
Ég renni huganum yfir alla þá blessun sem ég hef notið frá Guði.
12 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
Sú gæfa gleymist seint! – Já, hún líður mér aldrei úr minni!
13 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
Guð minn, þínir vegir eru heilagir. Hvar skyldi aðra eins að finna?
14 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
Þú ert Guð undra og tákna. Stórvirki þín blasa við augum.
15 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)
Með þinni voldugu hendi bjargaðir þú sonum Jakobs og Jósefs.
16 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
Þegar Rauðahafið sá þig, ókyrrðist það! Jafnvel djúpið skalf af ótta!
17 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
Það varð skýfall og þrumur bergmáluðu um himininn. Elding leiftraði.
18 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
Þrumurnar tjáðu reiði þína og eldingarnar lýstu upp jörðina!
19 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.
Þú lagðir veg gegnum hafið – veg sem enginn þekkti áður!
20 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.
Þú leiddir fólk þitt þessa leið eins og fjárhóp, undir leiðsögn Móse og Arons.
