Psaltaren 74
1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
Pesem ukovita, Asafu. Zakaj, Bog, zametaš vekomaj, vedno kadí se jeza tvoja v čedo paše tvoje!
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
Spomni se občine svoje; da si prej pridobil, odkupil rod posesti svoje, da je to gora Sijonska, na kateri si prebival.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
Vzdigni noge svoje na večne podrtije, na vse zlo, kar ga dela sovražnik v svetem kraji.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
Rujoveč so sovražniki tvoji sredi zbirališč tvojih postavili znamenja svoja, za znamenja.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
Za plemenitega so imeli izmed njih vsakega, kakor je dvigal kvišku nad zapleteno lesovje sekire.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
Še zdaj bijejo izdolbene podobe njegove vkup s kolom in s kladivi.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
Zažgali so svetišča tvoja, pahnili so na tla in oskrunili prebivališče tvojega imena.
8 De hava sagt i sina hjärtan: "Vi vilja alldeles kuva dem." Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
Rekli so v srci svojem: Zgrabimo ga vsi vkup; zapalili so vsa zbirališča Boga mogočnega, in pahnili jih na tla.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
Znamenj naših ne vidimo, ni več preroka, in ni ga pri nas, ki bi vedel, doklej.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
Doklej, o Bog, bode zasramoval sovražnik, dražil bode neprijatelj ime tvoje vekomaj?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
Zakaj odtezaš roko svojo, in desnico svojo? Iz srede nedrija svojega strahúj.
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
Saj Bog je kralj moj že od nekdaj, delajoč blaginjo sredi zemlje.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
Ti si razklal v moči svoji morje; razbil si zmajem glave v vodah.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
Ti si razbil somu glave, dajal si hrane samemu ljudstvu, potujočemu skozi puščavo.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
Ti si odprl studenec in potok; ti posušaš reke mogočne.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
Tvoj je dan, in tvoja noč; ti si napravil luč njeno in solnce.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
Ti si postavil vse meje zemlji; samo poletje in zimo napravil si tí.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
Spomni se vendar tega, da sovražnik zasramuje, o Gospod, in da ljudstvo nespametno draži ime tvoje.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
Ne dajaj tistemu krdelu življenja grlice svoje, krdela ubozih svojih ne pozabi vekomaj.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
Ozri se na zavezo, ker napolnjeni so najskrivnejši kraji zemlje, silovitosti so jama.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
Kdor je ponižan, naj se ne vrne zmeden; ubogi in potrebni naj hvalita ime tvoje.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
Vstani, o Bog; potegni se za pravdo svojo; spomni se zasramovanja svojega, katero ti dela nespametni vsak dan.
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
Ne pozabi glasú sovražnikov svojih; ropota spenjajočih se v té, ki se množi vedno.
