< Psaltaren 74 >
1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
Ein song til lærdom av Asaf. Kvifor hev du, Gud, støytt oss burt til æveleg tid? Kvifor ryk din vreide mot den hjord du beiter?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
Kom i hug din lyd som du fekk deg i fordoms tid, som du løyste ut til å vera din arvs ætt, Sions fjell der du bur.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
Stig upp til dei ævelege øydehus! Alt hev fienden brote sund i heilagdomen.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
Dine motstandarar hev bura midt i ditt samlingshus, dei hev sett sine merke upp til merke.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
Det såg ut som når ein lyfter øksar og høgg i tettvakse tre.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
Og no, alt som fanst av utskurd, det slo dei sund med øks og hamar.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
Dei hev sett eld på heilagdomen din, reint til grunnen hev dei vanhelga bustaden for ditt namn.
8 De hava sagt i sina hjärtan: "Vi vilja alldeles kuva dem." Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
Dei hev sagt i sitt hjarta: «Lat oss tyna deim alle i hop!» Dei hev brent upp alle Guds samlingshus i landet.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
Våre merke ser me ikkje, det finst ingen profet lenger, og ingen hjå oss som veit kor lenge.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
Gud, kor lenge skal motstandaren spotta, fienden vanvyrda ditt namn æveleg?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
Kvifor dreg du di hand, di høgre hand, attende? Tak henne ut or barmen, og øydelegg!
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
Gud er då min konge frå gamall tid, som skaper frelsa midt på jordi.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
Du skilde havet ved din styrke, du krasa hovudi til drakarne på vatnet.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
Du slo sund hovudi til Livjatan, du gjorde honom til føda for folk i øydemarki.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
Du let kjelda og bekk renna fram, du turka ut årgangs elvar.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
Deg høyrer dagen til, deg høyrer og natti til, du hev laga ljosi og soli.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
Du hev sett fast alle grensor på jordi, sumar og vinter - du hev laga deim.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
Kom i hug dette: Fiendar hev spotta Herren, og eit dårlegt folk hev vanvyrdt ditt namn.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
Gjev ikkje turtelduva di til den mordfuse flokken, gløym ikkje æveleg flokken av dine armingar!
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
Sjå til di pakt! for løyndekrokarne i landet er fulle av valds-bøle.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
Lat ikkje den nedtrykte snu um med skam, lat den arme og fatige lova ditt namn!
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
Statt upp, Gud! før di sak! Kom i hug at du vert spotta av dåren heile dagen!
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
Gløym ikkje røysti åt dine fiendar, ståket frå dine motstandarar som alltid stig upp!