Psaltaren 74

1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

Een leerdicht van Asaf. O God, waarom zoudt Gij ons voor altijd verstoten, Zou uw toorn blijven woeden tegen de kudde uwer weide?

2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

Gedenk toch uw volk, dat Gij U eens hebt verworven, De stam, die Gij hebt verlost als uw erfdeel, De Sionsberg, Die Gij U tot woonplaats verkoost!

3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

Ach, richt toch uw schreden naar de onherstelbare puinen; Heel het heiligdom is door den vijand vernield.

4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

Uw haters joelden in uw heilige tent, En hebben er hun banieren geplant.

5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

Ze hakten de friezen boven de ingangen stuk, Zoals een bijl in het kreupelhout woedt.

6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

Ze hebben het drijfwerk in stukken geslagen, Met bijl en houweel het vernield;

7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

Uw heiligdom in brand gestoken, De woonplaats van uw Naam tot de grond toe ontwijd.

8 De hava sagt i sina hjärtan: "Vi vilja alldeles kuva dem." Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

Ze zeiden: "Wij zullen alles verwoesten, Alle godshuizen verbranden door ‘t hele land!"

9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

Wij zien geen voortekens meer, en er is geen profeet, Niemand onder ons, die kan zeggen: Hoelang nog!

10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

Ja, hoelang nog, o God, zal de vijand U honen, De vijand maar altijd uw Naam blijven lasteren?

11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

Waarom trekt Gij uw hand van ons terug, En houdt Gij uw rechter in uw boezem verborgen?

12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

Gij zijt toch van ouds onze Koning, o God, Die op aarde altijd de zege bevocht:

13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

Gij hebt de zee opgezweept door uw kracht, Op het water de schedels der draken verpletterd;

14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

Gij hebt Liwjatan zijn koppen verbrijzeld, En hem een prooi der jakhalzen gemaakt.

15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

Gij liet bronnen en beken ontspringen, Maar eeuwige stromen verdrogen.

16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

Door U kwam de dag, door U kwam de nacht, Gij hebt de maan en de zon haar plaatsen bereid.

17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

Gij hebt al de grenzen der aarde gesteld, Zomer en winter, Gij hebt ze gemaakt!

18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

Denk aan dit alles, o Jahweh, als de vijand blijft honen, Een waanzinnig volk uw Naam blijft lasteren!

19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

Geef, die U loven, niet prijs aan de beesten, En vergeet uw ongelukkigen niet voor altoos.

20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

Zie neer op uw verbond, en houd het gestand: Het rampzalige Land is een oord van verdrukking!

21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

Laat de vertrapte niet onverhoord gaan, Maar de verdrukte en arme uw Naam verheerlijken.

22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

Sta op, o God, en verdedig uw zaak, Gedenk, hoe die dwazen U steeds blijven honen;

23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

Vergeet het geschreeuw van uw vijanden niet, Het geloei van uw haters, dat altijd maar raast!