Psaltaren 74

1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

(En maskil af Asaf.) Hvorfor har du, Gud, stødt os bort for evig, hvi ryger din Vrede mod Hjorden, du røgter?

2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

Kom din Menighed i Hu, som du fordum vandt dig, - du udløste den til din Ejendoms Stamme - Zions Bjerg, hvor du har din Bolig.

3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

Løft dine Fjed til de evige Tomter: Fjenden lagde alt i Helligdommen øde.

4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

Dine Fjender brøled i dit Samlingshus, satte deres Tegn som Tegn deri.

5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

Det så ud, som når man løfter Økser i Skovens Tykning.

6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

Og alt det udskårne Træværk der! De hugged det sønder med Økse og Hammer.

7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

På din Helligdom satte de Ild, de skændede og nedrev dit Navns Bolig.

8 De hava sagt i sina hjärtan: "Vi vilja alldeles kuva dem." Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

De tænkte: "Til Hobe udrydder vi dem!" De brændte alle Guds Samlingshuse i Landet.

9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

Vore Tegn, dem ser vi ikke, Profeter findes ej mer; hvor længe, ved ingen af os.

10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

Hvor længe, o Gud, skal vor Modstander smæde, Fjenden blive ved at håne dit Navn?

11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

Hvorfor holder du din Hånd tilbage og skjuler din højre i Kappens Fold?

12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

Vor Konge fra fordums Tid er dog Gud, som udførte Frelsens Værk i Landet.

13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

Du kløvede Havet med Vælde, knuste på Vandet Dragernes Hoved;

14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

du søndrede Hovederne på Livjatan og gav dem som Æde til Ørkenens Dyr;

15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

Kilde og Bæk lod du vælde frem, du udtørred stedseflydende Strømme;

16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

din er Dagen, og din er Natten, du grundlagde Lys og Sol,

17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

du fastsatte alle Grænser på Jord, du frembragte Sommer og Vinter.

18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

Kom i Hu, o HERRE, at Fjenden har hånet, et Folk af Dårer har spottet dit Navn!

19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

Giv ikke Vilddyret din Turteldues Sjæl, glem ikke for evigt dine armes Liv;

20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

se hen til Pagten, thi fyldte er Landets mørke Steder med Voldsfærds Boliger.

21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

Lad ej den fortrykte gå bort med Skam, lad de arme og fattige prise dit Navn!

22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

Gud, gør dig rede, før din Sag, kom i Hu, hvor du stadig smædes af bårer,

23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

lad ej dine Avindsmænds Røst uænset! Ustandseligt lyder dine Fjenders Larm!