Psaltaren 73

1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

He himene na Ahapa. He pono, he pai te Atua ki a Iharaira; ki te hunga ngakau ma.

2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

Ko ahau ia, wahi iti kua tapepa oku waewae: me i kotahi kua paheke oku takahanga.

3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

I hae hoki ahau ki te hunga whakahi, i toku kitenga i te tangata hara e kake ana.

4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

Kahore hoki he whakawiringa a te mate i a ratou: he maro ano o ratou uaua.

5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

Kahore nga mea whakapouri tangata e pa ki a ratou; kahore ano ratou e whiua tahitia me te mano tangata.

6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

Na reira, ano he hei te whakakake e awhi nei i a ratou, ano he kakahu te tutu e hipokina nei ratou.

7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

Pupuhi ana o ratou kanohi i te ngako: nui ake nga mea i a ratou i a o ratou ngakau i hiahia ai.

8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

E whakahi ana ratou, e korero kino ana mo te whakatoi: kei runga noa ake a ratou korero.

9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

Tutuki tonu to ratou mangai ki nga rangi: e kopikopiko ana hoki to ratou arero i runga i te whenua.

10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

Koia tona iwi i hoki mai ai ki konei: a e whakawiria ana he wai mo ratou, ki tonu te kapu.

11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"

E mea ana ratou, Ma te aha e matau ai te Atua? He matauranga koia to te Runga Rawa?

12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

Nana, ko te hunga kino tenei, kei runga tonu i te whenua rangatira, e hua ana o ratou taonga.

13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

He pono he maumau taku mea i toku ngakau kia ma, taku horoi hoki i oku ringa ki te harakore.

14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

E whiua ana hoki ahau i te roa o te ra, e pakia ana i nga ata katoa.

15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.

Me i ki ahau, Ka penei taku korero; na e tinihanga ana ahau ki te whakatupuranga o au tamariki.

16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

I taku meatanga kia matauria tenei, ka kite ahau he mahi whakauaua rawa;

17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

Tae noa ahau ki te wahi tapu o te Atua, katahi ahau ka mohio ki to ratou mutunga.

18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

He pono i whakaturia ratou e koe ki nga wahi pahekeheke; a whakataka ana e koe ki te ngaromanga.

19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

Ano te panga whakareretanga o to ratou hunanga! kua pau rawa i nga wehi.

20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

Ka rite ki te rekanga kanohi, ina ara ake te tangata, tau whakahawea ki to ratou ahua, e te Ariki, ina ara ake koe.

21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

Na mamae noa iho toku ngakau, a hukihuki ana oku whatumanawa.

22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

He whakaarokore hoki ahau, he kuware: me te mea he kirehe ahau i tou aroaro.

23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

Ahakoa ra kei a koe tonu ahau; e puritia ana e koe toku ringa matau.

24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

Ma tou whakaaro ahau e arahi; muri iho ka riro ahau i a koe ki te kororia.

25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

Ko wai hoki toku i te rangi ko koe anake? Kahore atu hoki oku i te whenua e hiahia ai, ko koe anake.

26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

Hemo iho oku kikokiko me toku ngakau: ko te Atua ia te kaha o toku ngakau, toku wahi ake ake.

27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

Na, ko te hunga e mamao atu ana i a koe ka mate: ka ngaro i a koe te hunga puremu katoa e whakarere nei i a koe.

28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

Ko ahau ia, he pai ki ahau te whakatata ki te Atua: kua waiho e ahau te Ariki, a Ihowa, hei whakawhirinakitanga moku, kia whakapuakina ai e ahau au mahi katoa.