Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
Tamagerfa huno Anumzamo'a Israeli vahe'mokizmia knare hunezmanteno, zamagu'amo'ma agruma hu'nea vahe'mokizmia knarera hunezamante.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Hianagi nagiamo'a krarige'na traka hu'na masekate'noe. Nagiama renakeroana regaririna masekatoe.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Na'ankure zamavufaga rama nehaza vahera kanive renezmante'na, kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mokzimi nomanizamo'ma knare zanke'ma hia zama nege'na, kenanunu hu'noe.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
Na'ankure ana vahe'mokizmia zamavufagafina zamatazana omanege'za, kria e'ori hanaveti'za nemanize.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
Mago'a vahe'mo'zama nehazaza hu'za hazenkefina uofrege, ruga'a vahe'mo'zama nehazaza hu'za knazampina unofraze.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
E'ina hu'negu zamavufaga rama hu' zamo'a, zmanankempima nentaniza pasesugna nehigeno, vahe'ma hazenkema zamizamo'a kukena antanizankna hu'ne.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
Ana vahe'mokizmi zamagu'amo'a hanavenetino tapari'nege'za kefo avu'ava zana huvava hu'za nevaze.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
Zamagra kiza zokago kene kefo kege nehu'za, zamavufaga ra nehu'za vahe'ma zamazeri haviza hu kankuke nehakaze.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
Zamagrama nanekema nehu'za monafima mani'naza vahera huhaviza hunezmante'za, zamagra mopa eri nafa'a hu nanekege nehaze.
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
Ana hazage'za zamagogogu nehazageno, antahintahi zmimo'a savri nehie. Ana nehu'za ana vahe'mokizmi nanekea tima nazaza hu'za nenaze.
11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"
Ana vahe'mo'za amanage nehaze, inankna huno Anumzamo'a keno antahinora hugahie? hu'za nehaze. Marerirfa Anumzamo'a amafima fore'ma nehia zana, keno antahinora osugahie hu'za nehaze.
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Kefo avu'ava'ma nehaza vahera zamageho, knare nomani'za mani'nazageno fenozmimo'a ome ra huno nevie.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
Nagra nagu'a kegava hugeno agru huno me'negena, kumira osu'noanki, e'i ana zama hu'noa zamo'a amnezankna hugahifi?
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
Maka knafina hazenkefi nagra mani'na nevue, maka nanterana nazeri haviza hankena natagura hu'na nevue.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.
Nagra ama anazamofo nanekema vahetmima zamasamuresina, ha' vahe zamazampi vaheka'a zamavarente'naku nagra komoru huresine.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Hianagi inankna hu'za kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mo'za, nomaniza zamifina knarera nehaze. Nagra antahi amara osu'na, tusi knazampi nemanue.
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
Ana'ma hute'na Anumzamoka mono nompima ufre'na, kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mofonte'ma henkama efore'ma hania zana ke'na antahi'na hue.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Tamagerfa hunka Anumzamoka krari'nenia kampi zamavarentege'za rekrari'za zavapi urami'za hazenke eriho.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Zamagra ame hu'za hazenkea eri'za haviza nehanageno, korozamo zamahe frigahie.
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Vahe'mo'ma ava'nama keteno nanterama otigeno, ana ava'namo'ma fanenema hiankna hunka Anumzamoka zamazeri fanenema hugahane!
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Ana zama ke'na antahi'nama nehugeno'a, musezanimo'a omanegeno narimpa aka nehegeno, tumo'nimo'a natagri'ne.
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
Nagra ana zana anira osu'noanki, neginagi hu'na antahintahi'a omne afi zaga kafagna kagri kavurera hu'noe.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Hianagi nagra katre'na ovu maka knafina kagrane mani'nogenka, tamaga kaziga nazante nazeri'nane.
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
Ana nehunka knare antahintahi naminka, nazeri fatgo nehanankinka, henka navrenka masanentake kumapina vugahane.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
Monafina nagri vahera omani'neanki, kagrake'za mani'nane. Hagi mopafina mago zankura navesi ontegahuanki, kagrike'za navesi kantegahue.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Nagu'amo'ene navufgamo'enena zaferina omne amne huno navresra nehianagi Anumzamoke'za nagu'amofona nazeri hankavenetiankino, nagri Anumza Agra mani vava nehie.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Kagri'ma katre'za afetema nemaniza vahe'mo'za fanane hugahaze. Na'ankure kamefi'ma hugamiza vahera zamazeri haviza nehane.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Hianagi nagrama Anumzamofo tvaonte'ma nemanua zamo'a knare nehie. Ra Anumzamo'a nagri Anumza mani'neno, nagu vazi kuma mani'neankina, knare'ma huno mareri agatere avu'ava zama'agura huama hugahue.
