Psaltaren 73

1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

Ein Psalm von Asaph. Dennoch ist Gott voll Güte gegen den Frommen,

2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

Doch ich – fast wär’ ich gestrauchelt mit meinen Füßen, nichts fehlte, so wären meine Schritte ausgeglitten;

3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

denn ich ereiferte mich über die Großsprecher, wenn ich sehen mußte der Gottlosen Wohlergehn.

4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

Denn bis zu ihrem Tode leiden sie keine Schmerzen, und wohlgenährt ist ihr Leib;

5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

Unglück trifft sie nicht wie andere Sterbliche, und sie werden nicht geplagt wie sonst die Menschen.

6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

Drum ist auch Hochmut ihr Halsgeschmeide, und Gewalttat ist das Kleid, das sie umhüllt.

7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

Aus strotzendem Antlitz tritt ihr Auge hervor, die Gebilde ihres Herzens wallen über.

8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

Sie höhnen und reden in Bosheit (nur) von Gewalttat, führen Reden von oben herab;

9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

gegen den Himmel richten sie ihren Mund, und ihre Zunge ergeht sich frei auf Erden.

10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

Darum wendet das Volk sich ihnen zu und schlürft das Wasser (ihrer Lehren) in vollen Zügen;

11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"

sie sagen: »Wie sollte Gott es wissen, und wie sollte der Höchste Kenntnis davon haben?«

12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

Seht, so treiben’s die Gottlosen, und, immer in Sicherheit lebend, häufen sie Reichtum an.

13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

Ach, ganz umsonst hab’ ich rein mein Herz erhalten und in Unschuld meine Hände gewaschen;

14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

ich ward ja doch vom Unglück allzeit geplagt, und alle Morgen war meine Züchtigung da.

15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.

Doch hätt’ ich gesagt: »Ich will auch so reden!«, so hätt’ ich treulos verleugnet deiner Söhne Geschlecht.

16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

So sann ich denn nach, um dies zu begreifen, doch es war zu schwer für mein Verständnis,

17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

bis ich eindrang in die Heiligtümer Gottes und achtgab auf der Gottlosen Endgeschick.

18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

Fürwahr, auf schlüpfrigen Boden stellst du sie, läßt sie fallen, daß sie in Trümmer zergehn.

19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

Wie werden sie doch im Nu vernichtet, weggerafft, und nehmen ein Ende mit Schrecken!

20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

Wie ein Traumbild gleich nach dem Erwachen verfliegt, so läßt du, o Allherr, beim Wachwerden ihr Bild verschwinden.

21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

Wenn mein Herz sich nun noch verbitterte und ich in meinem Innern empört mich fühlte,

22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

so wär’ ich ein ganzer Tor und bar der Einsicht, benähme mich wie ein vernunftloses Tier gegen dich.

23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

Doch nein, ich bleibe stets mit dir verbunden, du hältst mich fest bei meiner rechten Hand;

24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

du leitest mich nach deinem Ratschluß und nimmst mich endlich auf in die Herrlichkeit.

25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

Wen hätt’ ich sonst noch im Himmel? Und außer dir erfreut mich nichts auf Erden.

26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

Mag Leib und Seele mir verschmachten, bleibt Gott doch allzeit meines Herzens Fels und mein Teil.

27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

Denn gewiß: wer von dir sich lossagt, der kommt um; du vernichtest alle, die treulos von dir abfallen.

28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

Mir aber ist Gottes Nähe beglückend: ich setze mein Vertrauen auf Gott den HERRN, um alle deine Werke zu verkünden.