Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
Ein Psalm Asaphs. Israel hat dennoch Gott zum Trost, wer nur reines Herzens ist.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Ich aber hätte schier gestrauchelt mit meinen Füßen; mein Tritt wäre beinahe geglitten.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Denn es verdroß mich der Ruhmredigen, da ich sah, daß es den Gottlosen so wohl ging.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
Denn sie sind in keiner Gefahr des Todes, sondern stehen fest wie ein Palast.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
Sie sind nicht in Unglück wie andere Leute und werden nicht wie andere Menschen geplagt.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
Darum muß ihr Trotzen köstlich Ding sein, und ihr Frevel muß wohl getan heißen.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
Ihre Person brüstet sich wie ein fetter Wanst; sie tun, was sie nur gedenken.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
Sie achten alles für nichts und reden übel davon und reden und lästern hoch her.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
Was sie reden, daß muß vom Himmel herab geredet sein; was sie sagen, das muß gelten auf Erden.
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
Darum fällt ihnen ihr Pöbel zu und laufen ihnen zu mit Haufen wie Wasser
11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"
und sprechen: “Was sollte Gott nach jenen fragen? Was sollte der Höchste ihrer achten?”
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Siehe, das sind die Gottlosen; die sind glücklich in der Welt und werden reich.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
Soll es denn umsonst sein, daß mein Herz unsträflich lebt und ich meine Hände in Unschuld wasche,
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
ich bin geplagt täglich, und meine Strafe ist alle Morgen da?
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.
Ich hätte auch schier so gesagt wie sie; aber siehe, damit hätte ich verdammt alle meine Kinder, die je gewesen sind.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Ich dachte ihm nach, daß ich's begreifen möchte; aber es war mir zu schwer,
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
bis daß ich ging in das Heiligtum Gottes und merkte auf ihr Ende.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Ja, du setzest sie aufs Schlüpfrige und stürzest sie zu Boden.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Wie werden sie so plötzlich zunichte! Sie gehen unter und nehmen ein Ende mit Schrecken.
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Wie ein Traum, wenn einer erwacht, so machst du, Herr, ihr Bild in der Stadt verschmäht.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Da es mir wehe tat im Herzen und mich stach in meine Nieren,
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
da war ich ein Narr und wußte nichts; ich war wie ein Tier vor dir.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Dennoch bleibe ich stets an dir; denn du hältst mich bei meiner rechten Hand,
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
du leitest mich nach deinem Rat und nimmst mich endlich in Ehren an.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
Wenn ich nur dich habe, so frage ich nichts nach Himmel und Erde.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Wenn mir gleich Leib und Seele verschmachtet, so bist du doch, Gott, allezeit meines Herzens Trost und mein Teil.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Denn siehe, die von dir weichen, werden umkommen; du bringest um, alle die von dir abfallen.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Aber das ist meine Freude, daß ich mich zu Gott halte und meine Zuversicht setzte auf den Herrn HERRN, daß ich verkündige all dein Tun.
