Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
Ein Lied, von Asaph. - Gewiß! Das höchste Gut für Israel ist Gott, für die, die reinen Herzens sind.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Ich wäre fast mit meinem Fuß gestrauchelt; fast hätte einen Fehltritt ich getan.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Denn ich beneidete die Übermütigen und gaffte bei der Frevler Wohlergehen.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
Denn ihre Sklaven brauchen keine Fesseln, und kerngesund ist ihr Gesinde.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
Sie teilen nicht der Menschen Leid und werden nicht wie andere geplagt.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
Drum ist ihr Halsgeschmeide Übermut; Gewalttat heißt das Kleid, das sie umhüllt.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
Ihr Auge quillt aus Fett hervor; ausschweifend sind des Herzens Süchte.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
Sie reden boshaft, voller Hohn, und drohen mit Gewalt von oben her.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
Mit ihrem Munde tasten sie den Himmel an, und ihre Zunge herrscht durchs ganze Land-
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
"Fürwahr! Dahin hat er sein Volk gebracht, daß sie nicht Wasser zur Genüge fanden."
11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"
Sie sprechen: "Ach, wie weiß denn Gott? Gibt's denn ein Wissen bei dem Höchsten?"
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Ja, diese sind so frevelhaft und glücklich in der Welt, vermehren sie ihr Hab und Gut.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
So hielt ich denn vergeblich rein mein Herz und wusch in Unschuld meine Hände?
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
Den ganzen Tag bin ich geplagt, und meine Züchtigung ist jeden Morgen da.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.
Nähm ich mir aber vor, also zu sprechen: "So geht es dem Geschlechte Deiner Kinder", so wär's von mir vermessen.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Wenn ich's nachsinnend will verstehen, da wird's in meinen Augen erst ein Jammer,
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
bis ich in Gottes heilige Pläne dringe. Da erst begreife ich ihr Ziel:
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Du stellst sie auf gar schlüpferigen Boden, daß Du sie ins Verderben stürzest.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Wie plötzlich gehen sie zugrunde! Wie schrecklich werden sie dahingerafft, vertilgt!
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Wie beim Erwachen einen Traum der Wachende verachtet, so tust Du's, Herr, mit ihrem Schatten.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Wenn voll von Bitternis das Herz mir wäre, und schnitte durch die Nieren mir der Schmerz,
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
dann wäre ich ein Tier, ganz unverständig, ein unvernünftig Tier vor Dir.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Doch immer bleibe ich Dir treu, wenn Du mich bei der Rechten fassest
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
und leitest mich nach Deinem Rat und nimmst zuletzt mich noch zu Besserm mit.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
Wen habe ich im Himmel? Und wenn ich Dich besitze, brauche ich auf dieser Welt nichts mehr.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Vergeht mein Fleisch, mein Herz, so bleibt doch meines Herzens Hort, mein Anteil Gott in Ewigkeit.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Wer sich von Dir entfernt, kommt um. Jedweden tilgst Du, der Dir Treue kündigt.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Für mich ist's Seligkeit, mich Gott zu nahen. Ich setze meine Hoffnung auf den Herrn, den Herrn, daß ich verkünden kann, was immer Du verheißen hast.
