Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
Aasafin virsi. Totisesti, Jumala on hyvä Israelille, niille, joilla on puhdas sydän.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Mutta minun jalkani olivat vähällä kompastua, askeleeni olivat aivan liukahtaa.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Sillä minussa nousi kateus ylvästelijöitä kohtaan, kun minä näin jumalattomien menestyvän.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
Sillä he ovat vaivoista vapaat kuolemaansa asti, he ovat voimakkaat ja lihavat.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
Eivät he koe muitten kuolevaisten tuskia, eikä heitä vaivata niinkuin muita ihmisiä.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
Sentähden on ylpeys heillä kaulakoristeena, väkivalta on puku, joka heidät verhoaa.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
Heidän silmänsä pullistuvat ulos heidän lihavuudestaan, heidän sydämensä kuvittelut kulkevat valtoimina.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
He pilkkaavat ja puhuvat väkivallan puheita pahuudessansa, he puhuvat kuin korkeuksista.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
Heidän suunsa tavoittelee taivasta, ja heidän kielensä kulkee pitkin maata.
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
Sentähden heidän kansansa liittyy heihin ja särpii vettä kyllälti.
11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"
Ja he sanovat: "Kuinka Jumala sen tietäisi, onko tietoa Korkeimmalla?"
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Katso, nämä ovat jumalattomat; kuitenkin he elävät ainaisessa rauhassa ja rikastuvat yhäti.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
Turhaan minä olen pitänyt sydämeni puhtaana ja pessyt käteni viattomuudessa:
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
minua vaivataan joka aika, ja minä saan joka aamu kuritusta.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.
Jos olisin sanonut: "Noin minäkin puhun", katso, niin minä olisin ollut petollinen koko sinun lastesi sukua kohtaan.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Minä mietin päästäkseni tästä selvyyteen; mutta se oli minulle ylen vaikeata,
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
kunnes minä pääsin sisälle Jumalan pyhiin salaisuuksiin ja käsitin, mikä heidän loppunsa on oleva.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Totisesti, sinä panet heidät liukkaalle, perikatoon sinä heidät syökset.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Kuinka he joutuvatkaan äkisti turmioon! He hukkuvat, heidän loppunsa on kauhistava.
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Niinkuin unen käy herätessä, niin sinä, Herra, kun heräjät, heidän valhekuvansa hylkäät.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Kun minun sydämeni katkeroitui ja minun munaskuihini pisti,
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
silloin minä olin järjetön enkä mitään älynnyt, olin sinun edessäsi kuin nauta.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Kuitenkin minä pysyn alati sinun tykönäsi, sinä pidät minua kiinni oikeasta kädestäni.
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
Sinä talutat minua neuvosi mukaan ja korjaat minut viimein kunniaan.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
Ketä muuta minulla olisi taivaassa! Ja kun sinä olet minun kanssani, en minä mistään maan päällä huoli.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Vaikka minun ruumiini ja sieluni nääntyisi, Jumala on minun sydämeni kallio ja minun osani iankaikkisesti.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Sillä katso, jotka sinusta eriävät, ne hukkuvat, sinä tuhoat kaikki, jotka haureudessa sinusta luopuvat.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Mutta minun onneni on olla Jumalaa lähellä, minä panen turvani Herraan, Herraan, kertoakseni kaikkia sinun tekojasi.
