Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
Een psalm van Asaf. Immers is God Israel goed, dengenen, die rein van harte zijn.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Maar mij aangaande, mijn voeten waren bijna uitgeweken; mijn treden waren bijkans uitgeschoten.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Want ik was nijdig op de dwazen, ziende der goddelozen vrede.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
Want er zijn geen banden tot hun dood toe, en hun kracht is fris.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
Zij zijn niet in de moeite als andere mensen, en worden met andere mensen niet geplaagd.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
Daarom omringt hen de hovaardij als een keten; het geweld bedekt hen als een gewaad.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
Hun ogen puilen uit van vet; zij gaan de inbeeldingen des harten te boven.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
Zij mergelen de lieden uit, en spreken boselijk van verdrukking; zij spreken uit de hoogte.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
Zij zetten hun mond tegen den hemel, en hun tong wandelt op de aarde.
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
Daarom keert zich Zijn volk hiertoe, als hun wateren eens vollen bekers worden uitgedrukt,
11 Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"
Dat zij zeggen: Hoe zou het God weten, en zou er wetenschap zijn bij den Allerhoogste?
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Ziet, dezen zijn goddeloos; nochtans hebben zij rust in de wereld; zij vermenigvuldigen het vermogen.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
Immers heb ik te vergeefs mijn hart gezuiverd, en mijn handen in onschuld gewassen.
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
Dewijl ik den gansen dag geplaagd ben, en mijn straffing is er alle morgens.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.
Indien ik zou zeggen: Ik zal ook alzo spreken; ziet, zo zou ik trouweloos zijn aan het geslacht Uwer kinderen.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Nochtans heb ik gedacht om dit te mogen verstaan; maar het was moeite in mijn ogen;
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
Totdat ik in Gods heiligdommen inging, en op hun einde merkte.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Immers zet Gij hen op gladde plaatsen; Gij doet hen vallen in verwoestingen.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Hoe worden zij als in een ogenblik tot verwoesting, nemen een einde, worden te niet van verschrikkingen!
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Als een droom na het ontwaken! Als Gij opwaakt, o Heere, dan zult Gij hun beeld verachten.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Als mijn hart opgezwollen was, en ik in mijn nieren geprikkeld werd,
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
Toen was ik onvernuftig, en wist niets; ik was een groot beest bij U.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Ik zal dan geduriglijk bij U zijn; Gij hebt mijn rechterhand gevat;
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
Gij zult mij leiden door Uw raad; en daarna zult Gij mij in heerlijkheid opnemen.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
Wien heb ik nevens U in den hemel? Nevens U lust mij ook niets op de aarde!
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Bezwijkt mijn vlees en mijn hart, zo is God de Rotssteen mijns harten, en mijn Deel in eeuwigheid.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Want ziet, die verre van U zijn, zullen vergaan; Gij roeit uit, al wie van U afhoereert;
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Maar mij aangaande, het is mij goed nabij God te wezen; ik zet mijn betrouwen op den Heere HEERE, om al Uw werken te vertellen.
