Psaltaren 69

1 För sångmästaren, efter "Liljor"; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

Til songmeisteren, etter «Liljor»; av David. Frels meg, Gud! for vatni trengjer seg inn på livet.

2 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

Eg er sokken ned i det djupe dike der det inkje fotfeste er, eg er komen ut i ovdjupe vatn, og flodi fløymer yver meg.

3 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

Eg er trøytt av mi roping, det brenn i min strupe, mine augo er upptærde, med di eg ventar på min Gud.

4 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

Fleire enn håri på mitt hovud er dei som hatar meg utan orsak, mange er dei som vil meg tyna meg, som utan grunn er mine fiendar; det eg ikkje hev rana, skal eg no gjeva attende.

5 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

Gud, du kjenner min dårskap, og all mi syndeskuld er ikkje løynd for deg.

6 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

Lat deim ved meg ikkje verta til skammar, dei som ventar på deg, Herre, Herre, allhers drott! Lat deim ikkje ved meg verta skjemde, dei som søkjer deg, Israels Gud!

7 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

For di skuld ber eg hæding, skjemsla ligg yver mitt andlit.

8 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

Eg hev vorte framand hjå brørne mine, og ein utlending hjå borni til mor mi.

9 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

For brennhug for ditt hus hev ete meg upp, og deira spottord som spottar deg, hev falle på meg.

10 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

Då mi sjæl græt medan eg fasta, vart eg spotta for det.

11 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

Då eg laga ein sekk til klædde for meg, vart eg eit ordtøke for deim.

12 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

Dei som sit i porten, røder um meg, og drikkarane syng um meg.

13 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

Men eg kjem med mi bøn til deg, Herre, i nådetidi, Gud, for di store miskunn; svara meg med di trufaste hjelp!

14 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

Fria meg ut or søyla, og lat meg ikkje søkka! Lat meg verta utfria frå deim som hatar meg og frå dei djupe vatni!

15 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

Lat ikkje vatsflodi fløyma yver meg, og ikkje djupet svelgja meg, og heller ikkje brunnen lata att sitt gap yver meg!

16 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

Svara meg, Herre, for din nåde er god, etter di store miskunn vend deg til meg!

17 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

Og løyn ikkje di åsyn for tenaren din, for eg er i naud; svara meg snart!

18 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

Kom nær til mi sjæl, løys henne ut! Frels meg for mine fiendar skuld!

19 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

Du kjenner mi spott og skam og vanæra, for di åsyn stend alle dei som trengjer meg.

20 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

Spottord hev brote mitt hjarta sund, so eg er sjuk; eg venta på medynk, men der var ingi, og på trøystarar, men eg fann ingen.

21 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

Og dei gav meg gall å eta, og då eg var tyrst, gav dei meg eddik å drikka.

22 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

Lat bordet deira framfyre deim verta ei snara, og ei gildra for deim når dei er trygge!

23 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

Lat augo deira dimmast so dei ikkje ser, og lat deira lender alltid skjelva!

24 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

Renn ut yver deim din vreide, og lat din brennande harm nå deim!

25 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

Lat deira bustad verta øydd, lat det ingen vera som bur i deira tjeld!

26 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

For dei forfylgjer den som du hev slege, og dei fortel um pinsla åt deim som du hev gjenomstunge.

27 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

Lat deim leggja syndeskuld til si syndeskuld, og lat deim ikkje koma til di rettferd!

28 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

Lat deim verta utstrokne or livsens bok, og ikkje verta innskrivne med dei rettferdige!

29 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

Men eg er ein arming full av verk, Gud, lat di frelsa berga meg!

30 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

Eg vil lova Guds namn med song og høglova honom med takksegjing,

31 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

og det skal tekkjast Herren betre enn ein ung ukse med horn og klauver.

32 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

Når spaklyndte ser det, vil dei gleda seg; de som søkjer Gud - må dykkar hjarta liva!

33 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

For Herren høyrer på dei fatige, og sine fangar vanvyrder han ikkje.

34 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

Himmel og jord skal lova honom, havet og alt som krek i det.

35 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

For Gud skal frelsa Sion og byggja byarne i Juda, og dei skal bu der og eiga deim.

36 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

Og avkjømet til hans tenarar skal erva deim, og dei som elskar hans namn, skal bu der.