Psaltaren 69

1 För sångmästaren, efter "Liljor"; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

Voor muziekbegeleiding; op de wijze: "De leliën." Van David. Red mij, o God! Want het water staat aan mijn lippen;

2 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

Ik zink in een modderpoel weg, En voel geen grond meer onder de voeten; Ik ben in peilloze wateren geraakt, En de stroom sleurt mij mee.

3 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

Ik ben afgemat van mijn schreien en schor is mijn keel; Mijn ogen staan mat van het staren naar God.

4 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

Talrijker dan de haren op mijn hoofd, zijn zij, die mij onverdiend haten. Talrijker dan mijn beenderen, die mij bestrijden zonder enige grond; En wat ik niet heb geroofd, Vordert men nog van mij terug.

5 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

Gij zoudt het weten, o God, als ik iets dwaas had gedaan, En als ik schuld had, was het U niet verborgen!

6 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

Laat dus in mij niet worden beschaamd, Die op U hopen, Heer, Jahweh der heirscharen; In mij niet te schande worden, Die U zoeken, Israëls God!

7 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

Neen, om Uwentwil moet ik schande verduren, En bedekt het schaamrood mijn gelaat!

8 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

Ik ben een vreemdeling voor mijn broeders geworden, Een onbekende voor de zonen mijner moeder:

9 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

Want de ijver voor uw huis heeft mij verteerd, Op mij valt de smaad van hen, die U smaden.

10 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

Als ik ween, en mij door vasten kastijd, Wordt het mij tot schande gerekend;

11 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

Trek ik het boetekleed aan, Men gaat er mee spotten;

12 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

Die in de poort zitten, praten over mij, En de slempers maken er liedjes op.

13 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

Maar tot U richt ik mijn bede, o Jahweh, In de tijd der genade, o God. Verhoor mij om uw grote ontferming, En om de trouw van uw hulp;

14 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

Red mij uit de modderpoel en laat mij er niet in verzinken; Verlos mij, en trek mij uit de diepe wateren omhoog!

15 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

Laat de watervloed mij niet overstelpen, de kolken verzwelgen, De afgrond zijn mond niet boven mij sluiten.

16 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

Red mij, Jahweh, naar de goedertierenheid uwer genade, En zie op mij neer naar uw grote ontferming;

17 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

Verberg uw aanschijn niet voor uw dienaar, Verhoor mij spoedig, want het is mij bang om het hart!

18 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

Wees mij nabij, en kom mij te hulp, Verlos mij om wille van mijn vijand!

19 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

Gij kent toch mijn smaad, mijn schaamte en schande, En al mijn verdrukkers staan U voor ogen;

20 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

Gij weet, hoe de smaad mij het hart heeft gebroken, En hoe vertwijfeld ik ben. Ik wachtte op een, die medelijden had, maar er was er geen, Op troosters, maar ik vond ze niet.

21 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

Ze gaven mij gal in plaats van spijs, En lesten mijn dorst met azijn.

22 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

Hun tafel worde hun tot een val, Hun offergelagen een strik;

23 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

Laat hun ogen worden beneveld, zodat ze niet zien, En ontwricht hun lenden voor immer;

24 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

Stort uw gramschap over hen uit, Uw woede moge hen treffen!

25 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

Laat hun kamp tot steppe worden, En niemand hun tenten bewonen.

26 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

Neen, ze vervolgden nog, dien Gij hadt geslagen, En vergrootten de smarten van die door U was gewond;

27 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

Stapel de ene schuld op de andere, Zodat ze niet tot uw gerechtigheid komen;

28 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

Laat ze uit het boek des levens worden geschrapt, Niet worden opgeschreven met de rechtvaardigen.

29 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

Maar hoe ook geplaagd en bedroefd, Uw hulp, o God, zal mij redden!

30 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

Dan zal ik de Naam van God in liederen prijzen, En Hem loven en danken!

31 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

Dit zal Jahweh meer aangenaam zijn dan stieren, Meer dan varren met horens en hoeven.

32 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

Verheugt u, ongelukkigen, wanneer gij dit ziet; Zoekt naar God, en uw hart leeft weer op.

33 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

Want Jahweh hoort de behoeftigen aan, En versmaadt de geknevelden niet.

34 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

Hemel en aarde moeten Hem loven, De zeeën, met wat er in leeft!

35 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

Want God zal Sion verlossen, En de steden van Juda herbouwen. Men zal daarin terugkeren, En ze bezetten;

36 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

Het geslacht van zijn dienaars zal ze erven, En wie zijn Naam liefheeft, daar wonen!