Psaltaren 69

1 För sångmästaren, efter "Liljor"; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

Til Sangmesteren; til „Lillierne‟; af David.

2 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

Gud frels mig; thi Vandene ere komne indtil Sjælen.

3 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

Jeg er sunken i Dybets Dynd, hvor man ej kan fæste Fod; jeg er kommen i Vandenes Dyb, og Strømmen overskyller mig.

4 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

Jeg er bleven træt af det, jeg har raabt, min Strube er hæs; mine Øjne ere fortærede, idet jeg venter paa min Gud.

5 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

Flere end Haar paa mit Hoved ere de, som hade mig uden Aarsag; mægtige ere de, som søge at udrydde mig, mine Fjender uden Skel; jeg maa gengive det, jeg ikke har røvet.

6 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

Gud! du ved min Daarlighed, og min Skyld er ikke dulgt for dig.

7 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

Lad ikke dem, som bie efter dig, Herre, Herre Zebaoth! beskæmmes ved mig; lad ikke dem, som søge dig, Israels Gud, blive forhaanede ved mig.

8 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

Thi jeg bærer Forhaanelse for din Skyld; Skændsel har skjult mit Ansigt.

9 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

Jeg er bleven fremmed for mine Brødre og en Udlænding for min Moders Børn.

10 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

Thi Nidkærhed for dit Hus har fortæret mig, og deres Forhaanelser, som dig forhaane, ere faldne paa mig.

11 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

Og jeg græd min Sjæl ud under Faste; men det blev mig til Forhaanelser.

12 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

Og jeg brugte Sæk til mit Klædebon, og jeg blev dem til et Ordsprog.

13 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

De, som sidde i Porten, snakke om mig, og de, som drikke stærk Drik, synge Viser om mig.

14 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

Men jeg henflyr med min Bøn til dig, Herre! i Naadens Tid, o Gud! efter din megen Miskundhed: Bønhør mig for din Frelses Sandheds Skyld!

15 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

Frels mig af Dyndet, at jeg ikke synker; lad mig frelses fra mine Avindsmænd og fra Vandenes Dyb!

16 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

Lad Vandstrømmene ikke overskylle mig, ej heller Dybet sluge mig; lad og I ikke Hulen lukke sin Mund over mig!

17 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

Bønhør mig, Herre! thi din Miskundhed er god; vend dit Ansigt til mig efter din store Barmhjertighed!

18 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

Og skjul ikke dit Ansigt for din Tjener; thi jeg er angest, skynd dig, bønhør mig!

19 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

Hold dig nær til min Sjæl, genløs den, udfri mig for mine Fjenders Skyld!

20 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

Du kender min Forhaanelse og min Skam og min Skændsel; alle mine Modstandere ere aabenbare for dig.

21 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

Forhaanelse har brudt mit Hjerte, og jeg blev svag; og jeg ventede paa Medynk, men der var ingen, og paa Trøstere; men jeg fandt ikke nogen.

22 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

Og de gave mig Galde at æde og Eddike at drikke i min Tørst.

23 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

Deres Bord blive foran dem til en Strikke og til en Snare, naar de ere trygge.

24 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

Lad deres Øjne formørkes, at de ikke se, og lad deres Lænder altid rave!

25 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

Udøs din Harme over dem, og lad din brændende Vrede gribe dem!

26 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

Deres Bolig vorde øde; ingen være, som bor i deres Telte.

27 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

Thi de forfølge den, som du har slaget, og de fortælle om deres Pine, som du har saaret.

28 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

Læg Skyld til deres Skyld, og lad dem ikke komme til din Retfærdighed!

29 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

Lad dem udslettes af de levendes Bog, og lad dem ikke opskrives med de retfærdige!

30 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

Dog, jeg er elendig og har Smerte; Gud! lad din Frelse ophøje mig.

31 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

Jeg vil love Guds Navn med Sang, og jeg vil storlig ære ham med Taksigelse.

32 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

Og det skal bedre behage Herren end en ung Okse med Horn og Klove.

33 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

De sagtmodige have set det, de skulle glæde sig; I, som søge Gud — og eders Hjerte leve op!

34 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

Thi Herren hører de fattige og foragter ikke sin bundne.

35 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

Himmel og Jord skulle love ham, Havet og alt det, som vrimler derudi!

36 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

Thi Gud skal frelse Zion og bygge Judas Stæder, og man skal bo der og eje det. Og hans Tjeneres Sæd skal arve det, og de, som elskede hans Navn, skulle bo derudi.