< Psaltaren 66 >
1 För sångmästaren; en sång, en psalm. Höjen jubel till Gud, alla länder;
Ki he Takimuʻa, ko e Hiva pe ko e Saame. Mou kalanga fiefia ki he ʻOtua, ʻae fonua kotoa pē:
2 lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris.
Hiva ʻaki ʻae ongoongolelei ʻo hono huafa: fakaongoongolelei ʻae fakamālō kiate ia.
3 Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet.
Mou pehē ki he ʻOtua, “ʻOku ke fakamanavahē koe ʻi hoʻo ngaahi ngāue! Ko e meʻa ʻi hono lahi ʻo hoʻo māfimafi ʻe fakamoʻulaloa ai ʻekinautolu ʻe ho ngaahi fili kiate koe.
4 Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. (Sela)
ʻE hū ʻa māmani kotoa pē kiate koe, ʻonau hiva kiate koe; te nau hiva ki ho huafa.” (Sila)
5 Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn.
Haʻu ʻo mamata ki he ngaahi ngāue ʻae ʻOtua: ʻoku fakamanavahē ia ʻi heʻene ngāue ki he ngaahi fānau ʻae tangata.
6 Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom.
Naʻa ne liliu ʻae tahi ko e fonua mōmoa: naʻa nau ʻalu ʻi he fuʻu vaitafe ʻi honau vaʻe: naʻa tau fiefia ʻiate ia ʻi ai.
7 Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. (Sela)
ʻOku pule ia ʻi heʻene māfimafi ʻo taʻengata; ʻoku vakai ʻe hono fofonga ki he ngaahi puleʻanga: ʻoua naʻa hiki hake ʻakinautolu ʻe he kau angatuʻu. (Sila)
8 Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt;
ʻAkimoutolu ʻae kakai, mou fakafetaʻi ki hotau ʻOtua, pea fai ke ongo ʻae leʻo ʻoe fakamālō kiate ia:
9 ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla.
ʻAia ʻoku ne poupou hotau laumālie ʻi he moʻui, pea ʻikai tuku hotau vaʻe ke ngaue.
10 Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras;
He kuo ke ʻiloʻi ʻakimautolu, ʻE ʻOtua: kuo ke ʻahiʻahiʻi ʻakimautolu, ʻo hangē ko e ʻahiʻahiʻi ʻoe siliva.
11 du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg;
Naʻa ke ʻomi ʻakimautolu ki he kupenga; naʻa ke ʻai ʻae mahaki ki homau kongaloto.
12 du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.
Naʻa ke tuku ke laka ʻae kakai ʻi homau ʻulu; naʻa mau ʻalu pe ʻi he afi mo e vai: ka naʻa ke ʻomi ʻakimautolu ki he potu mahu.
13 Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig,
Te u hū ki ho fale mo e ngaahi feilaulau tutu: te u ʻatu kiate koe ʻo hangē ko ʻeku ngaahi fuakava,
14 dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd.
ʻAia kuo ongo atu mei hoku loungutu, pea lea ʻaki ʻe hoku ngutu, ʻi heʻeku ʻi he mamahi.
15 Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. (Sela)
Te u ʻatu kiate koe ʻae ngaahi feilaulau tutu ʻae fanga manu sino, mo e meʻa namu kakala ʻoe fanga sipitangata; te u ʻatu ʻae fanga pulu mo e fanga kosi. (Sila)
16 Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ.
Haʻu ʻo fanongo, ʻakimoutolu kotoa pē ʻoku manavahē ki he ʻOtua, pea te u fakahā ʻaia kuo ne fai ki hoku laumālie.
17 Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga.
Naʻaku tangi kiate ia ʻaki hoku ngutu, pea naʻe fakamālō ʻa hoku ʻelelo kiate ia.
18 Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig.
Kapau te u tokanga ki he kovi ʻi hoku loto, ʻe ʻikai fanongo ʻae ʻEiki kiate au:
19 Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop.
Ka ko e moʻoni kuo ongoʻi au ʻe he ʻOtua; naʻe tokanga ia ki he leʻo ʻo ʻeku lotu.
20 Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!
Fakafetaʻi ki he ʻOtua, ʻaia naʻe ʻikai te ne liʻaki ʻeku lotu, pe ko ʻene ʻaloʻofa ʻiate au.