Psaltaren 60
1 För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja"; en sång, till att inläras; av David, när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man. Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.
TO THE OVERSEER. [SET] ON “LILY OF TESTIMONY.” A MIKTAM OF DAVID, TO TEACH, IN HIS STRIVING WITH ARAM-NAHARAIM AND WITH ARAM-ZOBAH, WHEN JOAB TURNS BACK AND STRIKES EDOM IN THE VALLEY OF SALT—TWELVE THOUSAND. O God, You had cast us off, You had broken us—had been angry! You turn back to us.
2 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.
You have caused the land to tremble, You have broken it, Heal its breaches, for it has moved.
3 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.
You have shown Your people a hard thing, You have caused us to drink wine of trembling.
4 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. (Sela)
You have given an ensign to those fearing You, To be lifted up as an ensign Because of truth. (Selah)
5 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.
That Your beloved ones may be drawn out, Save [with] Your right hand, and answer us.
6 Gud har talat i sin helgedom: "Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.
God has spoken in His holiness: I exult—I apportion Shechem, And I measure the Valley of Succoth,
7 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;
Gilead [is] Mine, and Manasseh [is] Mine, And Ephraim [is] the strength of My head, Judah [is] My lawgiver,
8 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land."
Moab [is] My pot for washing, Over Edom I cast My shoe, Shout, concerning Me, O Philistia.
9 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?
Who brings me [to] a city of bulwarks? Who has led me to Edom?
10 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
Is it not You, O God? Have You cast us off? And do You not go forth, O God, with our hosts?
11 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.
Give to us help from adversity, And the deliverance of man [is] vain.
12 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.
We do mightily in God, And He treads down our adversaries!
