Psaltaren 60

1 För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja"; en sång, till att inläras; av David, när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man. Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.

Voor muziekbegeleiding; op de wijze: "De lelie der wet." Een punt- en leerdicht van David, toen, na zijn oorlog tegen Aram van Mesopotamië en Aram-Soba, Joab terugkeerde, en in het Zoutdal twaalfduizend Edomieten versloeg. O God, Gij hebt ons verstoten, Onze gelederen verbroken; Gij waart vertoornd, En hebt ons doen vluchten.

2 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.

Gij hebt het land laten kraken en scheuren; Het stortte ineen, en ligt nu in puin.

3 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.

Gij hebt uw volk harde dingen doen slikken, En ons een koppige wijn laten drinken!

4 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. (Sela)

Maar voor uw vromen hadt Gij een banier opgericht, Om zich daar omheen te verzamelen tegen de boog;

5 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

En om uw geliefden te redden, Strek uw rechterhand uit, en verhoor ons.

6 Gud har talat i sin helgedom: "Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.

Bij zijn heiligheid heeft God beloofd: Juichend zal ik Sikem verdelen, En het dal van Soekkot meten;

7 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;

Mij behoort Gilad, van mij is Manasse. Efraïm is de helm van mijn hoofd, Juda mijn schepter,

8 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land."

Moab is mijn voetenbekken; Op Edom werp ik mijn schoeisel, Over Filistea hef ik mijn zegekreet aan.

9 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?

Maar wie brengt mij nu binnen de vesting, Wie zal mij naar Edom geleiden:

10 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?

Moet Gij het niet zijn, die ons hebt verstoten, o God, En niet langer met onze heirscharen optrekt, o God?

11 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

Ach, help ons dan tegen den vijand, Want hulp van mensen is ijdel;

12 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.

Maar met God zijn wij sterk, Hij zal onze verdrukkers vertrappen!