Psaltaren 59
1 För sångmästaren; "Fördärva icke"; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom. Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
Načelniku godbe: "Ne pogubi"; Davidova pesem odlična; ko je bil poslal Savel može, ki so ogledavali hišo njegovo, da bi ga umorili. Reši me sovražnikov mojih, moj Bog; nad nje, ki se spenjajo v méne, povzdigni me.
2 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
Reši me njih, ki delajo krivico, in ljudî krvoločnih otmi me.
3 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
Ker, glej, življenje moje zalezujejo, shajajo se zoper mene krepki, brez hudobije moje, brez greha mojega, Gospod!
4 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
Brez krivice moje se zbirajo in pripravljajo: vstani meni naproti in ozri se.
5 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. (Sela)
Ti torej, Gospod, Bog vojnih krdél, Bog Izraelov, zbúdi se, obiskat vse one narode: ne bodi milosten nikomur, ki dela krivico, nezvesto.
6 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Povračajo se zvečer; bevkajo kakor pes, in obdajajo mesto.
7 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty "vem skulle höra det?"
Glej, bljujejo z usti svojimi, z mečem na ustnah svojih; ker kdo sliši? pravijo.
8 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
Ti pa, Gospod, bodeš se jim smijal, zasmehoval bodeš vse tiste narode.
9 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
Ko ima on moč, gledal bodem v té, ker Bog je moj grad.
10 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
Bog milosti moje bode me prestregel; Bog storí, da bodem gledal sovražnike svoje.
11 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
Ne pobij jih, da ne pozabijo rojaki moji; izženi jih s krepostjo svojo, in pahni jih dol, ščit naš, Gospod!
12 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
Greh njih ust je njih ustnic beseda; ko bodejo vjeti v napuhu svojem, tedaj naj oznanjajo od prekletstva, tedaj od slabosti.
13 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. (Sela)
Pokončaj v srdu, pokončaj, da jih ne bode več; vedó naj, da Bog gospoduje v Jakobu do mej zemlje.
14 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Ko se povračajo zvečer, bevkajo naj kakor pes, in obdajajo mesto.
15 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
Sami se naj gonijo, da bi jedli; ko ne bodejo nasíteni, tedaj primorani naj bodejo prenočevati.
16 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd.
Jaz pa bodem prepeval moč tvojo, in pel bodem do vsakega jutra milost tvojo, da si ti mi bil grad moj in pribežališče, ko sem bil v stiski.
17 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
O moč moja, tebi bodem prepeval, da je Bog grad moj, Bog milosti moje.
