Psaltaren 59
1 För sångmästaren; "Fördärva icke"; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom. Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
Voor muziekbegeleiding; "Verderf niet." Een puntdicht van David, toen Saül het huis liet bewaken, om hem te doden. Red mij van mijn vijanden, o mijn God, Bescherm mij tegen mijn verdrukkers;
2 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
Bevrijd mij van de woestelingen, Verlos mij van de bloeddorstigen.
3 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
Want zie, ze belagen mijn leven, En geweldenaars grijpen mij aan;
4 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
O Jahweh, ofschoon ik niets kwaads of verkeerds heb gedaan, En geen schuld er aan heb, lopen zij uit en wachten mij op. Sta op! Snel mij te hulp en zie toe,
5 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. (Sela)
Jahweh der heirscharen, Israëls God! Ontwaak, om al die trotsaards te straffen, Spaar geen van die valse verraders!
6 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Iedere avond komen ze terug. En lopen de stad rond, jankend als honden.
7 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty "vem skulle höra det?"
Zie, ze kwijlen smaad uit hun mond, En het ligt op hun lippen: "Wie wil er wat horen!"
8 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
Maar Jahweh, Gij lacht ze uit, En drijft met al die trotsaards de spot!
9 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
Mijn Sterkte, aan U klamp ik mij vast, Want Gij zijt mijn toevlucht, o God!
10 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
Mijn God, uw goedheid trede mij tegen, En doe mij op mijn vijanden neerzien, o God.
11 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
Neen, spaar ze niet, opdat ze mijn volk niet verleiden; Maar doe ze vallen, en stort ze neer door uw kracht.
12 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
Vergeld hun, o Heer, het kwaad van hun mond En het woord hunner lippen; Laat ze in hun eigen trots zich verstrikken, Om de vloeken en leugens, die ze hebben gesproken.
13 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. (Sela)
Maak een eind aan hun woede, Maak een eind aan hun trots, Opdat ze erkennen, dat God heerst in Jakob Tot aan de grenzen der aarde.
14 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Laat ze terugkomen, iedere avond opnieuw, En door de stad lopen, jankend als honden,
15 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
Rondzwervend, om vreten te zoeken, En blaffen, wanneer ze niet vol zijn.
16 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd.
Maar ìk zal uw almacht bezingen, Elke morgen uw goedertierenheid prijzen; Want Gij zijt mijn schuts, Mijn toevlucht in tijden van nood.
17 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
Mijn Sterkte, U wil ik loven; Want Gij zijt mijn toevlucht, o God, mijn genadige God!
