Psaltaren 59
1 För sångmästaren; "Fördärva icke"; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom. Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
Til Sangmesteren; „fordærv ikke‟; af David; „et gyldent Smykke‟; der Saul sendte hen, og de toge Vare paa Huset for at slaa ham ihjel.
2 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
Min Gud! fri mig fra mine Fjender, sæt mig paa et højt Sted imod dem, som staa op imod mig.
3 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
Fri mig fra dem, som gøre Uret, og frels mig fra blodgerrige Mænd!
4 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
Thi se, de lure efter min Sjæl, de stærke holde sammen imod mig, uden min Overtrædelse og uden min Synd, o Herre!
5 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. (Sela)
Uden min Skyld storme de frem og stille sig op; vaagn op at møde mig og se til!
6 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Ja, du, Herre, Gud Zebaoth! Israels Gud, vaagn op at hjemsøge alle Hedningerne! vær ingen naadig af alle de troløse Niddinger! (Sela)
7 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty "vem skulle höra det?"
De komme igen imod Aftenen, de tude som Hunde og løbe omkring i Staden.
8 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
Se, de udgyde Ord af deres Mund, der er Sværd paa deres Læber; thi „hvo hører det?‟
9 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
Men du, Herre! du ler ad dem, du spotter alle Hedningerne.
10 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
Imod hans Styrke vil jeg vogte paa dig, thi Gud er min Befæstning.
11 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
Gud, som beviser mig Miskundhed, skal komme mig i Møde; Gud skal lade mig se med Lyst paa mine Fjender.
12 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
Slaa dem ikke ihjel, at mit Folk ikke skal glemme det; lad dem vanke hid og did for din Magt, og lad dem styrte, Herre, vort Skjold.
13 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. (Sela)
Deres Læbers Ord er Synd i deres Mund; lad dem gribes i deres Hovmod og for den Forbandelse og Løgn, som de udsige.
14 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Gør Ende paa dem i din Vrede, gør Ende paa dem, at de ikke ere mere til; og de skulle vide, at Gud er den, som hersker i Jakob indtil Jordens Ender. (Sela)
15 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
Og de skulle komme igen om Aftenen, tude som Hunde og løbe omkring i Staden.
16 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd.
De skulle vanke hid og did efter Føde og overnatte, uden at de blive mætte.
17 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
Men jeg vil synge om din Styrke, jeg vil synge med Fryd om din Miskundhed om Morgenen; thi du var mig en Befæstning og en Tilflugt paa min Nøds Dag. Min Styrke! for dig vil jeg synge, thi Gud er min Befæstning, Gud, som beviser mig Miskundhed.
