Psaltaren 56

1 För sångmästaren, efter "Den stumma duvan i fjärran"; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat. Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

Ein gülden Kleinod Davids von der stummen Taube unter den Fremden, da ihn die Philister griffen zu Gath. Gott, sei mir gnädig, denn Menschen wollen mich versenken; täglich streiten sie und ängsten mich.

2 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

Meine Feinde versenken mich täglich; denn viele streiten wider mich stolziglich.

3 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

Wenn ich mich fürchte, hoffe ich auf dich.

4 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

Ich will Gottes Wort rühmen; auf Gott will ich hoffen und mich nicht fürchten; was sollte mir Fleisch tun?

5 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

Täglich fechten sie meine Worte an; all ihre Gedanken sind, daß sie mir übel tun.

6 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

Sie halten zuhauf und lauern und haben acht auf meine Fersen, wie sie meine Seele erhaschen.

7 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

Was sie Böses tun, das ist schon vergeben. Gott, stoße solche Leute ohne alle Gnade hinunter!

8 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

Zähle meine Flucht, fasse meine Tränen in deinen Sack! Ohne Zweifel, du zählest sie.

9 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

Dann werden sich meine Feinde müssen zurückkehren, wenn ich rufe; so werde ich inne, daß du mein Gott bist.

10 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

Ich will rühmen Gottes Wort, ich will rühmen des HERRN Wort.

11 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

Auf Gott hoffe ich und fürchte mich nicht; was können mir die Menschen tun?

12 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.

Ich habe dir, Gott, gelobet, daß ich dir danken will.

13 Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.