Psaltaren 55
1 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David. Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan.
Til Sangmesteren. Med Strengespil. En Maskil af David. Lyt, o Gud, til min Bøn, skjul dig ej for min Tryglen,
2 Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,
laan mig Øre og svar mig, jeg vaander mig i Klage,
3 vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri. Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig.
jeg stønner ved Fjendernes Raab og de gudløses Skrig; thi Ulykke vælter de over mig, forfølger mig grumt;
4 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig.
Hjertet er angst i mit Bryst, Dødens Rædsler er faldet over mig.
5 Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.
Frygt og Angst falder paa mig, Gru er over mig.
6 Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
Jeg siger: Ak, havde jeg Vinger som Duen, da fløj jeg i Ly,
7 Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. (Sela)
ja, langt bort vilde jeg fly og blive i Ørkenen. (Sela)
8 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.
Da søgte jeg skyndsomt Tilflugt for rivende Storm og Uvejr.
9 Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden.
Herre, forvir og split deres Tungemaal! Thi Vold og Ufred ser jeg i Byen;
10 Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne;
de gaar Rundgang Dag og Nat paa dens Mure;
11 ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.
Ulykke, Kvide og Vanheld raader derinde, Voldsfærd og Svig viger aldrig bort fra dens Torve.
12 Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan.
Det var ikke en Fjende, som haaned mig — det kunde bæres; min Uven ydmyged mig ej — ham kunde jeg undgaa;
13 Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne,
men du, en Mand af min Stand, en Ven og fortrolig,
14 du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.
og det skønt vi delte Samværets Sødme, vandred endrægtelig i Guds Hus.
15 Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan. (Sheol h7585)
Over dem komme Død, lad dem levende synke i Dødsriget! Thi der er Ondskab i deres Bolig, i deres Indre! (Sheol h7585)
16 Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig.
Jeg, jeg raaber til Gud, og HERREN vil frelse mig.
17 Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst.
Jeg klager og stønner ved Kvæld, ved Gry og ved Middag; min Røst vil han høre
18 Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.
og udfri min Sjæl i Fred, saa de ikke kan komme mig nær; thi mange er de imod mig.
19 Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. (Sela) Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.
Gud, som troner fra Fortids Dage, vil høre og ydmyge dem. (Sela) Thi der er ingen Forandring hos dem, og de frygter ikke for Gud.
20 Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund.
Paa Venner lagde han Haand og brød sin Pagt.
21 Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.
Glattere end Smør er hans Mund, men Hjertet vil Krig, blødere end Olie hans Ord, skønt dragne Sværd.
22 Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar.
Kast din Byrde paa HERREN, saa sørger han for dig, den retfærdige lader han ikke i Evighed rokkes.
23 Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.
Og du, o Gud, nedstyrt dem i Gravens Dyb! Ej skal blodstænkte, svigefulde Mænd naa Hælvten af deres Dage. Men jeg, jeg stoler paa dig!
