Psaltaren 49
1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm. Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
“To the chief musician, by the sons of Korach, a psalm.” Hear this, all ye people; give ear, all ye inhabitants of the perishable world:
2 både låga och höga, rika såväl som fattiga.
Both the sons of the low and the sons of the high, rich and needy, altogether.
3 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
My mouth shall speak wisdom; and the meditation of my heart shall be of understanding.
4 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
I will incline my ear to a parable: I will open with the harp my riddle.
5 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?
Wherefore should I fear in the days of evil, when the iniquity of my oppressors encompasseth me?—
6 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.
Of those that trust in their wealth, and boast themselves of the multitude of their riches?
7 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.
No one can in any wise redeem his brother, nor can he give to God redemption money for himself;
8 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,
For the ransom of their soul is too costly, and it is omitted for ever.
9 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.
And should he still live for ever? not see the pit?
10 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.
For he must see that wise men die, that together the fool and the brutish person perish and leave to others their wealth.
11 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
Their inward thought is, that their houses are to be for ever, their dwelling-places, from generation to generation; they call them by their own names in [various] countries.
12 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
Nevertheless man in [his] splendor endureth not: he is like the beasts [that] perish.
13 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. (Sela)
This is their way, their folly: yet their posterity will take pleasure in their sayings. (Selah)
14 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. (Sheol h7585)
Like flocks are they thrust into the nether world; death will feed them; but the upright shall have dominion over them in that morning, and their form wasteth away in the nether world, [taken away] from their own dwelling. (Sheol h7585)
15 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. (Sela) (Sheol h7585)
But God will redeem my soul from the power of the nether world; for he will take me away. (Selah) (Sheol h7585)
16 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.
Be not thou afraid when a man becometh rich, when the glory of his house is increased;
17 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.
For when he dieth he can take nothing away; his glory will not descend after him.
18 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,
For though he bless his soul during his life, and men praise thee, when thou doest well to thyself:
19 så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.
She shall go to the generation of his fathers, unto eternity will these never see light.
20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
Man, though in splendor, who understandeth not, is like the beasts that perish. °
