Psaltaren 48
1 En sång, en psalm av Koras söner. Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg.
Ko e Hiva mo e Saame ki he ngaahi foha ʻo Kola. ʻOku lahi ʻa Sihova, pea ʻoku lelei ke fakamālō lahi kiate ia, ʻi he kolo ʻa hotau ʻOtua, ʻi he moʻunga ʻo ʻene māʻoniʻoni.
2 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad.
Ko e tuʻunga matamatalelei ʻae moʻunga ko Saione, ko e fiefiaʻanga ʻo māmani kotoa pē, ʻoku ʻi hono potu tokelau ʻae kolo ʻoe Tuʻi lahi.
3 Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.
ʻOku ʻilo ʻae ʻOtua ko e hūfanga ʻi hono ngaahi fale lahi ʻo ia.
4 Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram.
Pea vakai, naʻe fakataha ʻae ngaahi tuʻi, naʻa nau ʻalu atu fakataha.
5 De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde.
Naʻa nau mamata ai, pea nau ofo; naʻa nau mamahi, pea hola.
6 Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas.
Naʻe tuia ʻakinautolu ʻi ai ʻi he manavahē, mo e mamahi, ʻo hangē ko e fefine ʻoku langā.
7 Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden.
ʻOku ke maumauʻi ʻae ngaahi vaka ʻo Tasisi ʻaki ʻae matangi hahake.
8 Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. (Sela)
Hangē ko ia naʻa mau fanongo, kuo pehē ʻemau mamata ʻi he kolo ʻa Sihova ʻoe ngaahi kautau, ʻi he kolo ʻa hotau ʻOtua: ʻe fakatuʻumaʻu ia ʻe he ʻOtua ʻo taʻengata. (Sila)
9 Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel.
Kuo mau manatu ki hoʻo ʻaloʻofa, ʻE ʻOtua, ʻi ho loto faletapu.
10 Såsom ditt namn, o Gud, så når ock ditt lov intill jordens ändar; din högra hand är full av rättfärdighet.
ʻO hangē ko ho huafa, ʻE ʻOtua, ʻoku pehē ho ongoongolelei ki he ngaahi ngataʻanga ʻo māmani; ʻoku pito ho nima toʻomataʻu ʻi he māʻoniʻoni.
11 Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull.
Tuku ke fiefia ʻae moʻunga ko Saione, tuku ke nekeneka ʻae ngaahi ʻofefine ʻo Siuta, ko e meʻa ʻi hoʻo ngaahi fakamaau.
12 Gån omkring Sion och vandren runt därom, räknen dess torn;
Mou ʻeveʻeva takatakai ʻi Saione, ʻo ʻalu fakatakamilo ʻiate ia: lau hono ngaahi fale māʻolunga ʻo ia.
13 given akt på dess murar, skriden genom dess palatser, så att I kunnen förtälja därom för ett kommande släkte.
Mou vakai lelei ki hono ngaahi puke, tokanga ki hono ngaahi fale lahi; koeʻuhi ke mou tala ia ki he toʻutangata ʻe hoko.
14 Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss.
“He ko e ʻOtua ni ko hotau ʻOtua ʻo lauikuonga pea taʻengata: te ne tauhi ʻakitautolu ʻo aʻu ki he mate.”
