Psaltaren 44

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång. Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

Til songmeisteren; av Korahs born; ein salme til lærdom. Gud, me hev høyrt med våre øyro, våre feder hev fortalt oss den gjerning du gjorde i deira dagar, i forne dagar.

2 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

Du dreiv ut heidningarne med di hand, men deim planta du; du øydelagde folkeslag, men deim breidde du ut.

3 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

For ikkje med sitt sverd vann dei landet, og deira arm gav deim ikkje siger, men di høgre hand og din arm og ditt andlits ljos; for du hadde hugnad i deim.

4 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

Du, Gud, er min konge; byd at Jakob skal verta frelst!

5 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

Ved deg skal me støyta ned våre fiendar, ved ditt namn skal me treda under føter deim som reiser seg imot oss.

6 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

For min boge lit eg ikkje på, og mitt sverd gjev meg ikkje siger.

7 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

Men du gjev oss siger yver våre fiendar, og deim som hatar oss, gjer du til skammar.

8 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)

Av Gud rosar me oss all dagen og lovar ditt namn til æveleg tid. (Sela)

9 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

Og endå hev du støytt oss burt og gjort oss til skam, og du dreg ikkje ut med våre herar.

10 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

Du let oss vika attende for fienden, og dei som hatar oss, fær seg herfang.

11 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

Du gjev oss burt som sauer til å eta upp, og spreider oss ikring millom heidningarne.

12 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

Du sel ditt folk for ingen ting, og ikkje set du høg pris på deim.

13 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

Du gjer oss til hæding for våre grannar, til spott og spe for deim som bur ikring oss.

14 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

Du gjer oss til eit ordtøke millom heidningarne; dei rister på hovudet åt oss millom folki.

15 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

Heile dagen stend mi skam for mine augo, og blygsl breider seg yver mitt andlit,

16 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

ved røysti av spottaren og hædaren, ved syni av fienden og den hemngiruge.

17 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

Alt dette er kome yver oss, endå me ikkje hev gløymt deg og ikkje svike di pakt.

18 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

Vårt hjarta veik ikkje frå deg, og våre stig sveiv ikkje ut av din veg,

19 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

at du skulde slå oss sund der sjakalar bur, og breida oss ned i daudeskugge.

20 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

Hadde me gløymt vår Guds namn og rett våre hender ut til ein framand gud,

21 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

skulde Gud då ikkje ransaka det? for han kjenner hjartans løyndomar.

22 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

Men for di skuld vert me drepne all dagen, me er rekna som slagtesauer.

23 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

Vakna upp! Kvi søv du, Herre? Vakna då, støyt ikkje burt for alltid!

24 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

Kvi løyner du di åsyn, gløymer vår armodsdom og vår trengsla?

25 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

For vår sjæl er nedbøygd i moldi, vår likam nedtrykt til jordi.

26 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

Statt upp til hjelp for oss, og løys oss ut for din nåde skuld!