Psaltaren 44
1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång. Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.
Ry Andrianañahare, fa jinanjin-dravembia’ay, fa natalilin-droae’ay o fitoloñañe nanoe’o tañ’ andro’ iereoo, amo andro faha’ matoetoeo.
2 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
Ie am-pità’o ty nandroake o fifeheañeo le najado’o eo; dinemo’o ondatio, vaho naparatsia’o.
3 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.
Tsy ty fibara’ iareo ty nahazoañe i taney; le tsy o fità’ iareoo ty naharombake, fa ty fità’o havana naho ty sira’o, vaho ty hazavan-dahara’o amy t’ie nisohe’o.
4 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.
Mpanjakako irehe, ry Andrianañahare; lilio fandrombahañe t’Iakobe.
5 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
Ihe ro igorea’ay o rafelahi’aio; ty tahina’o ty andialià’ay o mitroatse hiatreatre anaio.
6 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;
Tsy iatoako ty faleko, tsy maharombak’ ahy ty fibarako.
7 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.
Fa Ihe ro nandrombak’ anay amo rafelahi’aio, naho nanalatse o malaiñe anaio.
8 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)
I Andrianañahare ro firengea’ay lomoñandro, vaho andriañe’ay nainai’e ty tahina’o. Selà
9 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.
F’ie nifarie’o henaneo, naho ninje’o; tsy indreze’o fionjonañe o lahindefo’aio.
10 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.
Ampiambohoe’o amo rafelahi’aio, vaho mamaok’ an-tsatri’e avao o malaiñe anaio,
11 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.
Fa natolo’o ho añondry kamaeñe, vaho nampivarakaihe’o amo fifeheañeo.
12 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.
Naleta’o ami’ty minjilite’e ondati’oo, tsy nahazoan-tombo’e t’ie naletake.
13 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
Nampañinje’o o mpifankarineo, fanivetiveañe naho fandrabioñañe amo mañohok’ anaio.
14 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.
Anoe’o oha-drehake o fifeheañeo, fikoliñan-doha am’ondatio.
15 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,
Fañinjeañe lomoñandro ty aoloko eo, vaho nampikolopok’ ahy ty hameñaran-tareheko,
16 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.
ami’ty fivola’ o mikobìke naho mamàtseo; ty amy fiatrefan-drafelahiy vaho i mpamale-fatey.
17 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.
Toe hene nifetsak’ ama’ay, f’ie tsy nañaliño Azo, vaho tsy nivalik’ amy fañina’oy.
18 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,
Toe tsy niamboho Azo o arofo’aio, vaho tsy niveve amy lala’oy o fandia’aio,
19 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.
f’ie dinemo’o an-toem-panalok’ eo, vaho kinolopo’o an-talinjon-kavilasy.
20 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,
Aa naho nandikofa’ay ty tahinan’Añahare’ay, ke namela-pitàñe aman-drahare ankafankafa;
21 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?
Tsy ho nitsikarahen’ Añahare hao? Kanao arofoana’e ze mikafitse an-trok’ao.
22 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.
Eka, Ihe ro anjamanañe anay handro am-pohatse; volilieñe hoe añondry ho lentañe.
23 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.
Mivañona, ry Talè, Ino ty irota’o? Mitsekafa, ko farie’o kitro katroke zahay.
24 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?
Akore ty ampietaha’o laharañe, naho añaliñoa’o ty hasotria’ay vaho ty halovilovia’ay?
25 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
Fa mibokok’ an-debok’ ao ty fiai’ay; mipitek’ an-tane eo ty fisafoa’ay.
26 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.
Miongaha hañolotse anay, vaho jebaño ty amy fiferenaiña’oy.
