Psaltaren 44

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång. Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

Koraha bērnu pamācība. Dziedātāju vadonim. Dievs, ar savām ausīm mēs to esam dzirdējuši, mūsu tēvi to mums ir teikuši: vienu darbu Tu esi darījis viņu laikā sendienās.

2 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

Ar savu roku pagānus Tu esi izdzinis, bet viņus Tu esi dēstījis; tautas Tu esi mocījis, bet viņus Tu esi izplatījis.

3 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

Jo tie to zemi caur savu zobenu nav iemantojuši, un viņu elkonis tiem nav palīdzējis, bet Tava labā roka un Tavs elkonis un Tava vaiga gaišums, jo Tev bija labs prāts pie tiem.

4 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

Tu tas esi, ak Dievs, mans ķēniņš; sūti Jēkabam pestīšanu.

5 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

Ar Tevi mēs gribam sadauzīt savus ienaidniekus, Tavā vārdā gribam samīt, kas mums ceļas pretim.

6 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

Jo es neceru uz savu stopu, un mans zobens man nevar palīdzēt.

7 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

Bet Tu mūs izglābi no mūsu pretiniekiem, un Tu mūsu ienaidniekus lieci kaunā.

8 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)

Ar Dievu mēs lielāmies cauru dienu un pateicamies Tavam vārdam mūžīgi. (Sela)

9 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

Bet nu Tu mūs atstūmi un lieci mūs kaunā un neizej ar mūsu karaspēku.

10 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

Tu mūs dzeni atpakaļ priekš mūsu pretiniekiem, ka mūsu ienaidnieki mūs aplaupa.

11 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

Tu mūs nodevi kā avis par barību, un mūs izkaisi starp pagāniem.

12 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

Tu pārdevi Savus ļaudis pa velti, un nespriedi priekš viņiem nekādas maksas.

13 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

Tu mūs cēli par apsmieklu mūsu kaimiņiem, par nievāšanu un apmēdīšanu tiem, kas ir ap mums.

14 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

Tu mūs dari par sakāmu vārdu starp pagāniem, ka tautas par mums galvu krata.

15 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

Cauru dienu mans negods man ir klāt, un kauns apklāj manu vaigu

16 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

Mēdītāju un zaimotāju valodas pēc, ienaidnieku un atriebēju dēļ.

17 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

Viss tas mums uzgājis, taču mēs Tevi neesam aizmirsuši, nedz viltīgi darījuši pret Tavu derību.

18 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

Mūsu sirds nav atpakaļ griezusies, nedz mūsu soļi noklīduši no Taviem ceļiem,

19 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

Ka Tu mūs tā satriec zvēru vidū, un mūs apklāj ar nāves ēnu.

20 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

Ja mēs būtu aizmirsuši sava Dieva vārdu, un pacēluši savas rokas uz kādu svešu dievu,

21 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

Vai Dievs to nevarētu samanīt? Jo Viņš zina sirds noslēpumus.

22 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

Bet Tevis pēc mēs topam nāvēti visaugošu dienu, un topam turēti līdzi kaujamām avīm.

23 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

Uzmosties, Kungs, kāpēc Tu guli? Mosties, neatstum mūžīgi.

24 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

Kāpēc Tu apslēpi Savu vaigu un aizmirsti mūsu bēdas un mokas?

25 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

Jo mūsu dvēsele ir nospiesta pīšļos, mūsu vēders līp pie zemes.

26 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

Celies mums par palīgu, un izglāb mūs Savas žēlastības dēļ.