Psaltaren 44

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång. Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

Voor muziekbegeleiding. Van de zonen van Kore; een leerdicht. O God, wij hebben het met eigen oren gehoord, Onze vaderen hebben het ons verteld, Wat Gij gedaan hebt in hun dagen, Met eigen hand in vroeger tijd.

2 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

Naties hebt Gij uitgeroeid om hèn te planten, Volkeren geveld, om hèn te doen groeien.

3 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

Neen, niet met hun zwaard namen zij bezit van het Land, Niet hun arm bracht hun zege: Maar het was uw rechterhand en uw arm En het licht van uw aanschijn, omdat Gij ze lief hadt.

4 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

Gij waart het, mijn Koning en God, Die Jakob de zege verleende;

5 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

Met úw hulp sloegen wij onze vijanden neer, Door úw Naam trapten wij onze haters tegen de grond;

6 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

Neen, ik heb niet vertrouwd op mijn boog, En mijn zwaard kon de zege niet schenken.

7 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

Maar Gij hebt ons van onze verdrukkers verlost, En onze haters te schande gemaakt;

8 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)

In God mochten we steeds blijven roemen, En uw Naam in eeuwigheid prijzen!

9 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

Maar nú hebt Gij ons verstoten, ons te schande gemaakt, En trekt niet meer met onze heirscharen op;

10 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

Gij laat ons vluchten voor onze verdrukkers, En onze haters roven ons leeg!

11 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

Gij levert ons als slachtvee uit, En verstrooit ons onder de naties;

12 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

Verkoopt uw volk voor een spotprijs, En geeft het bijna voor niet!

13 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

Gij maakt ons tot smaad onzer buren, Tot spot en hoon voor die ons omringen;

14 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

Gij laat de heidenen over ons schimpen, De volkeren meewarig het hoofd over ons schudden.

15 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

Mijn schande staat mij altijd voor ogen, En de schaamte bedekt mijn gelaat,

16 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

Om de praatjes van schimper en spotter, Om de blik van vijand en hater.

17 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

En dit alles trof ons, ofschoon wij U niet hebben vergeten, En uw Verbond niet hebben verbroken.

18 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

Ons hart is niet afvallig geworden, Onze schreden dwaalden niet af van uw pad;

19 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

Toch hebt Gij ons naar het oord der jakhalzen verwezen, En ons met de schaduw des doods overdekt.

20 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

Of, hadden wij de Naam van onzen God soms vergeten, Onze handen naar vreemde goden geheven:

21 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

Zou God het misschien niet hebben geweten, Hij, die de hartsgeheimen doorgrondt?

22 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

Neen, om Uwentwil blijft men ons wurgen, En worden wij als slachtvee behandeld!

23 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

Sta op dan; waarom zoudt Gij slapen, o Heer! Ontwaak; blijf ons niet altijd verstoten!

24 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

Waarom zoudt Gij uw aanschijn verbergen, Onze nood en ellende vergeten?

25 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

Want onze ziel ligt gebukt in het stof, En ons lichaam kleeft vast aan de grond.

26 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

Sta op, ons te hulp! Red ons om wille van uw genade!