Psaltaren 42

1 För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

For the music director. A psalm (maskil) of the sons of Korah. As a deer longs for flowing streams, so I long for you, God.

2 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

I am thirsty for God, the living God. When can I go and see God's face?

3 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"

My tears have been my only food, day and night, while people ask me all day long, “Where is your God?”

4 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

I am crushed as I remember how I walked with the crowds, leading them in a procession to the house of God, with shouts of joy and songs of thanks among the worshipers at the festival.

5 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

Why am I so discouraged? Why do I feel so sad? I will hope in God; I will praise him because he is the one who saves me—

6 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

my God! Even though I am very discouraged, I still remember you: from the land of Jordan and Hermon, and from Mount Mizar.

7 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

You thunder through the raging waters, through the noise of the waterfalls. Your crashing waves surge over me—I feel like I'm drowning.

8 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

But every day the Lord shows me his trustworthy love; every night he gives me songs to sing—a prayer to the God of my life.

9 Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"

I cry out, “My God, my rock, why have you forgotten me? Why must I go around weeping because of the attacks of my enemies?”

10 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"

The mocking of my attackers crushes my bones. They're always asking me, “Where is your God?”

11 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

Why am I so discouraged? Why do I feel so sad? I will hope in God; I will praise him because he is the one who saves me—my God!