Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."

Til songmeisteren, til Jedutun; ein salme av David. Eg sagde: «Eg vil vakta mine vegar, so eg ikkje syndar med mi tunga; eg vil leggja taum på min munn, so lenge den ugudlege er meg for augo.»

2 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Eg tagna og var kurende still; eg tagde utan von um lukka, men mi liding vart rørd upp.

3 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

Mitt hjarta brann i min barm; ved mi grunding kveiktest eld - eg tala med mi tunga.

4 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Herre, lat meg få vita min ende og målet på mine dagar, kva det er; lat meg vita kor snargjengd eg er!

5 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Sjå, som ei lovebreidd hev du sett mine dagar, og mi livstid er som ingen ting for deg; berre som den tome fåfengd er kvart menneskje sett her. (Sela)

6 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Berre som ein skugge gjeng mannen ikring, berre til fåfengs ståkar dei; han dungar i hop og veit ikkje kven som skal sanka det inn.

7 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Og no, kva vonar eg, Herre? Mi von stend til deg.

8 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Frels meg frå alle mine misgjerningar, set meg ikkje til spott for dåren!

9 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Eg er tagna og let ikkje upp min munn; for du hev gjort det.

10 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Tak di plåga burt frå meg! Ved slag av di hand er det ute med meg.

11 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Tuktar du ein mann med refsing for skuld, so fortærer du hans fagerleik som motten. Berre fåfengd er kvart menneskje. (Sela)

12 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.

Høyr mi bøn, Herre, og vend øyra til mitt rop; teg ikkje til min gråt! for eg er framand hjå deg, ein gjest som alle mine feder.

13 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Sjå burt frå meg, so eg kann kvikna til, fyrr eg fer herifrå og er ikkje meir!