Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."

Dem Musikmeister, von Jeduthun. Ein Psalm Davids. Ich sprach: Ich will auf meine Wege acht haben, daß ich nicht mit meiner Zunge sündige. Ich will meinem Mund einen Zaum anlegen, so lange der Gottlose in meiner Gegenwart ist.

2 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Ich verstummte, hielt mich still; ich schwieg alles Glückes bar, aber mein Schmerz ward aufgeregt.

3 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

Mein Herz entbrannte in meinem Inneren, durch mein Nachsinnen wurde ein Feuer in mir angefacht; ich redete mit meiner Zunge.

4 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Jahwe, thue mir mein Ende kund, und welches das Maß meiner Tage sein wird; laß mich erkennen, von welcher kurzen Lebenszeit ich bin.

5 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Fürwahr, etliche Handbreiten lang hast du meine Tage gemacht, und meine Lebenszeit ist wie nichts vor dir. Nur ein Hauch ist jeder Mensch, wie fest er stehe. (Sela)

6 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Nur als ein Schattenbild geht der Mensch einher, um ein Nichts lärmen sie. Man häuft Schätze auf und weiß nicht, wer sie einheimst.

7 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Und nun, worauf harre ich, Herr? Mein Hoffen steht allein auf dich!

8 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Errette mich von allen meinen Übertretungen; mache mich nicht zum Hohne des Thoren.

9 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Ich bin verstummt, thue meinen Mund nicht auf, denn du hast es gethan.

10 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Nimm deine Plage von mir; durch den Angriff deiner Hand bin ich dahingeschwunden.

11 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Mit Strafen um seiner Verschuldung willen züchtigst du den Menschen und machst, daß sein Köstlichstes wie eine Motte zergeht. Nur ein Hauch ist jeder Mensch. (Sela)

12 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.

Höre mein Gebet, Jahwe, und vernimm mein Schreien! Zu meinen Thränen schweige nicht! Denn ein Gast bin ich bei dir, ein Beisasse, wie alle meine Väter.

13 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Blicke hinweg von mir, daß ich mich erheitere, bevor ich hingehe und nicht mehr bin!