Psaltaren 38
1 En psalm av David; till åminnelse. HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
Psalmus David, in rememorationem de sabbato. Domine ne in furore tuo arguas me, neque in ira tua corripias me.
2 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
Quoniam sagittæ tuæ infixæ sunt mihi: et confirmasti super me manum tuam.
3 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
Non est sanitas in carne mea a facie iræ tuæ: non est pax ossibus meis a facie peccatorum meorum.
4 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
Quoniam iniquitates meæ supergressæ sunt caput meum: et sicut onus grave gravatæ sunt super me.
5 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
Putruerunt et corruptæ sunt cicatrices meæ, a facie insipientiæ meæ.
6 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
Miser factus sum, et curvatus sum usque in finem: tota die contristatus ingrediebar.
7 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
Quoniam lumbi mei impleti sunt illusionibus: et non est sanitas in carne mea.
8 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
Afflictus sum, et humiliatus sum nimis: rugiebam a gemitu cordis mei.
9 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
Domine, ante te omne desiderium meum: et gemitus meus a te non est absconditus.
10 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
Cor meum conturbatum est, dereliquit me virtus mea: et lumen oculorum meorum, et ipsum non est mecum.
11 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
Amici mei et proximi mei adversum me appropinquaverunt, et steterunt. Et qui iuxta me erant, de longe steterunt: et vim faciebant qui quærebant animam meam.
12 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
Et qui inquirebant mala mihi, locuti sunt vanitates: et dolos tota die meditabantur.
13 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
Ego autem tamquam surdus non audiebam: et sicut mutus non aperiens os suum.
14 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
Et factus sum sicut homo non audiens: et non habens in ore suo redargutiones.
15 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
Quoniam in te Domine speravi: tu exaudies me Domine Deus meus.
16 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
Quia dixi: Nequando supergaudeant mihi inimici mei: et dum commoventur pedes mei, super me magna locuti sunt.
17 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
Quoniam ego in flagella paratus sum: et dolor meus in conspectu meo semper.
18 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
Quoniam iniquitatem meam annuntiabo: et cogitabo pro peccato meo.
19 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
Inimici autem mei vivunt, et confirmati sunt super me: et multiplicati sunt qui oderunt me inique.
20 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
Qui retribuunt mala pro bonis, detrahebant mihi: quoniam sequebar bonitatem.
21 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
Ne derelinquas me Domine Deus meus: ne discesseris a me.
22 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
Intende in adiutorium meum, Domine Deus salutis meæ.
