Psaltaren 38
1 En psalm av David; till åminnelse. HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
Drottinn, ekki refsa mér, þótt þú sért reiður.
2 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
Örvar þínar standa í mér og hönd þín liggur þungt á mér.
3 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
Vegna reiði þinnar er ég sjúkur maður, heilsa mín er farin vegna synda minna.
4 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
Syndir mínar líkjast flóði sem færir mig í kaf, eins og byrði sem ég kikna undan.
5 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
Ólykt leggur af sárum mínum – það er drep í þeim.
6 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
Ég er ráðþrota vegna synda minna. Ég ráfa um í angist liðlangan daginn.
7 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
Lendar mínar brenna af sviða og líkami minn er helsjúkur.
8 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
Máttur minn er þrotinn og ég er örvæntingu nær.
9 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
Drottinn, ég þrái bót á meini mínu! Þú heyrir kvein mín og andvörp.
10 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
Hjartað hamast í brjósti mér, kraftar mínir búnir og sjónin dvín.
11 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
Ástvinir mínir og góðir grannar forðast sjúkdóm minn og böl og frændur mínir eru á bak og burt.
12 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
Óvinir mínir sæta færis að drepa mig. Liðlangan daginn sitja þeir á svikráðum, brugga mér banaráð.
13 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
En illráð þeirra verka ekki á mig!
14 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
Ég virði þá ekki viðlits. Áform þeirra rætast ekki,
15 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
því að ég vona á þig, Drottinn, Guð minn. Kom þú og vernda mig.
16 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
Þaggaðu niður í þeim sem hlæja að óförum mínum.
17 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
Ég er að falli kominn og angist mín er enn hin sama.
18 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
Ég játa syndir mínar og iðrast þess sem ég hef gert.
19 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
En ofsóknum óvina minna linnir ekki og heift þeirra minnkar ekki. Þeir hata mig án ástæðu.
20 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
Þeir launa mér gott með illu, hata mig fyrir góðverk mín.
21 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
Yfirgefðu mig ekki, Drottinn. Vík ekki frá mér!
22 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
Komdu skjótt og hjálpaðu mér, þú frelsari minn!
