Psaltaren 38

1 En psalm av David; till åminnelse. HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

Zabura ta Dawuda. Roƙo ne. Ya Ubangiji, kada ka tsawata mini cikin fushinka ko ka hore ni cikin hasalarka.

2 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

Gama kibiyoyinka sun soke ni, hannunka kuma ya fāɗo a kaina.

3 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

Saboda hasalarka babu lafiya a jikina; ƙasusuwana ba lafiya saboda zunubina.

4 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

Laifofina sun mamaye ni kamar nauyin da ya sha ƙarfin ɗauka.

5 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

Miyakuna sun ruɓe suna kuma wari saboda wawancina na zunubi.

6 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

An tanƙware ni aka kuma ƙasƙantar da ni; dukan yini ina ta kuka.

7 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

Bayana yana fama da zazzaɓi; babu lafiya a jikina.

8 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

Na gaji sharkaf an kuma ragargaza ni; ina nishi da wahala a cikin zuciyata.

9 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

Dukan bukatata tana a shimfiɗe a gabanka, ya Ubangiji; ajiyar zuciyata ba ta ɓoyuwa daga gare ka.

10 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

Zuciyata na bugu, ƙarfina kuma ya ƙare, har ma haske ya rabu da idanuna.

11 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

Abokaina da maƙwabtana sun guje ni saboda miyakuna; maƙwabtana ba sa zuwa kusa.

12 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

Waɗanda suke neman raina sun sa tarkonsu, waɗanda suke so su cuce ni suna zance lalatar da ni; yini sukutum suna ƙulla mini maƙarƙashiya.

13 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

Ni kamar kurma ne, wanda ba ya ji, kamar bebe, wanda ba ya iya buɗe bakinsa.

14 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

Na zama kamar mutumin da ba ya ji, wanda bakinsa ba ya iya ba da amsa.

15 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

Na dogara gare ka, ya Ubangiji; za ka amsa, ya Ubangiji Allahna.

16 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

Gama na ce, “Kada ka bar su su yi farin ciki a kaina ko su yi kirari a kaina sa’ad da ƙafata ta yi santsi.”

17 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

Gama ina gab da fāɗuwa, kuma cikin azaba nake kullum.

18 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

Na furta laifina; na damu da zunubina.

19 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

Da yawa ne masu gāba da ni da ƙarfi; waɗanda suke kina ba dalili sun yi yawa.

20 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

Waɗanda suke sāka alherina da mugunta, suna cin zarafina sa’ad da nake bin abin da yake daidai.

21 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.

Ya Ubangiji, kada ka yashe ni; kada ka yi nesa da ni, ya Allahna.

22 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

Zo da sauri ka taimake ni, Ya Ubangiji Mai Cetona.