Psaltaren 38

1 En psalm av David; till åminnelse. HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

Ein Lied; von David, zum Erlernen. Bestraf mich nicht in Deinem Zorne, Herr! In Deinem Grimme züchtige mich nicht noch mehr!

2 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

Denn Deine Pfeile sind gar tief in mich gedrungen, und Deine Hand liegt schwer auf mir.

3 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

An meinem Fleische ist nichts heil ob Deinem Zorn, nichts unversehrt an meinem Leib ob meiner Sünde.

4 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

Denn meine Sünden übersteigen mir das Haupt, sind mir zu schwer, wie eine ungeheure Last.

5 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

Und eiternd faulen meine Wunden um meiner Torheit willen.

6 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

Ich winde mich und krümme mich so heftig und allzeit gehe ich betrübt einher.

7 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

In meinem Innern wühlt der Brand; an meinem Leib ist nichts Gesundes.

8 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

Ich bin gelähmt, zermalmt und stöhne; mir klopft das Herz.

9 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

Vor Dir liegt jeder meiner Wünsche offen, Herr; mein Seufzen ist Dir nicht verborgen.

10 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

Mir pocht das Herz und steht mir still, und meine Kraft, mein Augenlicht versagen mir den Dienst.

11 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

Die Freunde und Gefährten treten zurück vor meiner Plage; fern stehen die Verwandten mir.

12 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

Die auf mein Leben lauern, legen Schlingen, und die mein Unglück suchen, drohen mit Verderben und schmieden täglich Ränke.

13 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

Und ich? Ich bin wie taub und höre nichts, bin wie ein Stummer, der den Mund nicht öffnet,

14 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

bin wie ein Mensch, der nichts versteht und keinen Widerspruch im Munde führt.

15 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

Denn ich vertraue, Herr, auf Dich; Du Herr, mein Gott, wirst Rede stehen,

16 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

Weil ich mir sag, sie dürfen meiner nimmer spotten, und glitte aus mein Fuß, nicht über mich frohlocken.

17 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

Schon bin ich ja dem Falle nah, stets meiner Schwäche mir bewußt.

18 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

Denn ich bekenne meine Schuld und gräme mich um meine Sünde.

19 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

Doch zahlreich sind, die unverschuldet mich befeinden, und viele, die mich grundlos hassen,

20 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

und die mit Bösem Gutes mir vergelten, mich lästern, daß ich nach dem Guten strebe.

21 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.

Verlaß mich nicht, o Herr! Mein Gott, entfern Dich nicht von mir!

22 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

Zu meinem Schutze schnell herbei! Zu Hilfe, Herr!