Psaltaren 38

1 En psalm av David; till åminnelse. HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

Ein Psalm Davids. Zum Bekennen (der Sünde).

2 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

Jahwe, strafe mich nicht in deinem Zorn / Und züchtige mich nicht in deinem Grimm!

3 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

Denn deine Pfeile haben mich getroffen, / Und deine Hand liegt schwer auf mir.

4 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

Nichts Gesundes ist an meinem Leib ob deines Grolls, / Nichts Heiles in meinem Gebein ob meiner Sünde.

5 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

Denn meine Schuld geht über mein Haupt, / Wie schwere Last ist sie mir zu schwer.

6 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

Es stinken, es eitern meine Wunden / Um meiner Torheit willen.

7 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

Ich bin gekrümmt, bin sehr gebeugt, / Den ganzen Tag geh ich traurig einher.

8 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

Denn meine Lenden sind voll Brand, / Nichts Heiles ist an meinem Leib.

9 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

Ohnmächtig bin ich, ganz zerschlagen, / Ich schrei vor dem Schmerz, der in mir tobt.

10 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

O Herr, du kennst all mein Verlangen, / Mein Seufzen ist dir nicht verborgen.

11 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

Mein Herz pocht laut, meine Kraft ist weg, / Und das Licht meiner Augen, auch das ist dahin!

12 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

Meine Lieben und Freunde stehn fern meiner Pein, / Weit weg treten meine Verwandten.

13 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

Es legen Schlingen, die mir nach dem Leben trachten; / Die mein Unglück wünschen, beschließen Verderben / Und haben allzeit Tücke im Sinn.

14 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

Ich aber höre es nicht, als wäre ich taub, / Ich bin wie ein Stummer, der seinen Mund nicht öffnet.

15 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

Ich bin wie ein Mann, der nicht hören kann, / In dessen Mund keine Widerrede.

16 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

Denn auf dich, o Jahwe, harr ich, / Du wirst mich erhören, o Herr, mein Gott.

17 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

Denn ich spreche: "Laß sie mein sich nicht freun, / Wenn mein Fuß wankt, nicht wider mich großtun."

18 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

Ich bin ja nahe dem Fallen, / Und mein Kummer verläßt mich nie.

19 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

Denn meine Missetat mache ich kund, / Ich härme mich ob meiner Sünde.

20 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

Meine Feinde aber strotzen von Lebenskraft, / Und zahlreich sind, die mich grundlos hassen.

21 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.

Sie vergelten mir Gutes mit Bösem, / Sie feinden mich an, weil ich Gutes erstrebe.

22 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

Verlaß mich nicht, o Jahwe! / Mein Gott, sei nicht ferne von mir! Eile, mir beizustehn, / Herr, meine Hilfe!